— Vart är det du tänker skicka mig? Har du fört över pengarna eller inte? Svara!
Jag gick fram till honom med den nyutskrivna fakturan i vänster hand. Med gul överstrykningspenna hade jag dragit tjocka, tydliga streck under orden ”Liposuction”, ”Mammoplasty” och ”Dubai Resort”.
Jag mötte hans blick utan att vika undan. Det var nästan märkligt njutbart att se hur paniken långsamt trängde fram bakom hans pupiller. Först förstod han ingenting. Sedan förstod han allt. Han insåg att jag hade läst.
— ”Du är bara en gammal snål häxa, vem skulle vilja ha dig och dina pengar?” sa jag, med hans egna tankar som citat, i en röst så jämn och färglös att den knappt lät som min. Därefter kastade jag klinikpappren rakt mot hans bröst.
Arken gled ner över honom och spreds med ett torrt prassel över det ekparkettgolv han alltid tagit för givet.
— Vet du, Erik, jag läste igenom de medicinska skälen väldigt noggrant. Det visar sig att din trettioåriga dotter lider av en akut, nästan livshotande brist på silikon i brösten och ett allvarligt överskott av celluliter på låren. Och det enda som kan rädda henne är tydligen en exklusiv spaanläggning. Den svenska sjukvården står väl maktlös inför en sådan epidemi.
Erik gapade. Han såg ut som en fet fisk som kastats upp på land och ännu inte förstått att vattnet var borta. Han drog häftigt efter luft, försökte forma ord, men inget kom ut. Allt fastnade någonstans i hans torra hals. Blicken flackade genom rummet, desperat på jakt efter en förklaring som kunde låta ens avlägset trovärdig.
— Anna… du har missförstått allt… fick han till slut ur sig.
Färgen steg åter i hans ansikte, men den här gången var det inte vrede utan brännande, förnedrande skam som färgade huden mörkröd.
— Flickan är trettio! Hennes kille lämnade henne! Hon är helt apatisk, hon vågar knappt gå ut på grund av sina komplex! Hon måste få ordning på sitt privatliv, hitta någon rik man som kan ta hand om henne, och du… du är bara ett girigt, känslokallt odjur som sitter och ruvar över dina miljoner! Vem tror du kommer behöva dig utan mig? Du kommer bli kvar här ensam, fullständigt ensam!
— Väskan är packad. Lägg nycklarna på hallbyrån. Och försvinn från min lägenhet.
Jag sa det så lågt att han var tvungen att anstränga sig för att höra. Men kylan i min röst var så total, så rå och bottenlös, att Erik tystnade mitt i nästa förolämpning. Han tog ett steg mot mig, som om han ville skrämmas, men stannade när han mötte min blick. Jag blinkade inte. Då backade han. Fegt. Nästan omärkligt först, sedan tydligare.
Han gick under en ström av smutsiga svordomar. I hallen sparkade han till sin rutiga resväska med sådan ilska att den slog mot väggen. Ytterdörren smällde igen så hårt att små flagor föll från taket. Ute i trapphuset vrålade han att jag skulle få betala för min snålhet, att jag skulle ångra mig bittert.
Sedan åkte han till sin lilla prinsessa, övertygad om att hans älskade dotter väntade på honom i den fina hyreslägenhet som han själv betalade åt henne.
Tre timmar senare började min telefon vibrera på bordet.
Det var Erik.
Jag svarade inte. Däremot lyssnade jag med största nöje på röstmeddelandet som följde.
I bakgrunden skrek Maria hysteriskt:
— Varför släpar du hit dina stinkande kläder? Du lovade att du skulle komma med miljonerna från den där gamla idioten till mina operationer! Har du inga pengar kan du dra härifrån. Jag tänker inte försörja dig, din förlorare!
Efter hennes skrik hördes Eriks röst. Inte längre hög, inte längre självsäker. Bara ett hest, ynkligt snyftande. Han bad mig ha förbarmande. Bad mig öppna dörren. Bad att få sova över en enda natt, eftersom hans älskade dotter hade kastat ut honom med resväskan på den kalla trappavsatsen.
Jag log stilla.
Sedan raderade jag meddelandet för alltid och blockerade hans nummer.
Därefter drog jag ut den översta skrivbordslådan, tog fram ett rent skissblock och ett paket nya akvarellpennor. Jag satte mig bekvämt vid det nystädade köksbordet. Länge hade jag velat börja rita på verandan till det lilla framtida huset i Visby.
Och nu visste jag med fullständig säkerhet hur det skulle bli där.
Det skulle dofta av hav, tallar och frihet. En frihet så klar att inget längre kunde fläcka den.
Inga påhittade diagnoser. Inga snyltare. Inga silikonproblem som någon annan försökte göra till mina.
Bara jag.
Och den lycka jag äntligen hade gjort mig förtjänt av.