Telefonen ringde en onsdagsmorgon, strax före nio.
Just då stod Margareta ute i ladugården och mjölkade geten. Händerna var kladdiga av mjölk, så hon skyndade inte genast in. Först tänkte hon att det säkert var någon granne; de kunde väl ringa igen om det var viktigt. Men signalerna fortsatte, envist och utan uppehåll. Till slut torkade hon av handflatorna på förklädet, gick in till bordet och lyfte luren.
Numret kände hon inte igen. Det var ett fast nummer.
— Hallå?
— Talar jag med Margareta Nilsson?
— Ja, det är jag. Vem är det?
— Vi ringer från banken. Det gäller ert lån. Ni har en förfallen skuld som inte betalats på tre månader. Den obetalda summan är 4 700 kronor, plus dröjsmålsavgifter. När kan vi räkna med en inbetalning?
Margareta sjönk långsamt ner på kökspallen. Benen vek sig nästan under henne, som om de inte längre tillhörde henne.
— Vilket lån? Jag har inte tagit något lån. Ni måste ha ringt fel.
— Avtalet registrerades den tionde oktober förra året. Lånebeloppet var 30 000 kronor. Ansökan gjordes digitalt. Personuppgifterna som angavs är era. Avtalsnumret är…
Mer än så uppfattade hon knappt.
Det började susa i öronen.
Ett lån.
Trettio tusen.
Digitalt.
Hon hade till och med svårt att säga det ordet. Senast hon varit på banken var för två år sedan, när pensionen skulle ordnas om. Och då hade hon inte gått dit själv, utan tillsammans med sin son.
Sin son.
Hon tryckte bort samtalet.
En stund satt hon bara kvar och stirrade rakt framför sig. Sedan reste hon sig och gick in i rummet, fram till den gamla garderoben. Den översta lådan drog hon ut, samma låda där hon alltid förvarade sina papper.
Passet låg där det skulle. Den lilla nödkassan, 1 500 kronor som hon sparat för sämre tider, fanns också kvar. Pensionspapperen. Bankboken. Allt såg orört ut.
Ändå rörde sig en kall, obehaglig insikt någonstans inom henne.
Plötsligt mindes Margareta att Mikael hade kommit till henne i oktober. Hennes son. Han hade stannat i två dagar och sagt att han längtat efter henne. Han gick runt i huset, hjälpte till med småsaker och högg till och med ved åt henne. Sedan hade han bett om hennes pass.
— Mamma, ge mig passet en stund, jag ska beställa ett intyg åt dig till pensionen, hade han sagt. — Vi har en jurist på jobbet som säger att du kanske kan få ett tillägg.
Och hon hade räckt över det.
Hon hade inte ens frågat ordentligt vilket intyg det gällde eller varför det behövdes. Det var ju hennes son. Hennes eget barn. Om han sa att det behövdes, då måste det vara så.
Och nu fanns där ett lån. Trettio tusen kronor. Tecknat via nätet.
Margareta sköt igen lådan och blev stående vid fönstret.
Utanför låg dagen grå och tung. Vinden krusade vattenytan nere vid ån, och på andra sidan mörknade skogsbrynet. Från uthuset hördes getens klagande bräkande — hon var ju inte färdigmjölkad.
— Jag kommer, jag kommer, mumlade Margareta för sig själv.
Sedan gick hon tillbaka för att avsluta morgonsysslorna.
Resten av dagen gled förbi som i dimma.
Hon matade hönsen, gjorde upp eld i spisen och satte en deg. Allt skedde av gammal vana, med händer som arbetade utan att hon behövde tänka. Men i huvudet malde samma tankar om och om igen:
Sonen.
Mikael.
Hennes enda barn.
Han hade tagit passet. Ordnat ett lån. Och nu betalade han inte.
Först framåt kvällen samlade hon mod nog. Hon slog hans nummer.
Långa signaler gick fram.
Sedan meddelade en torr röst att abonnenten för tillfället inte kunde nås.
Hon försökte igen efter en timme. Sedan ytterligare två timmar senare. Nästa dag ringde hon på nytt.
Mikael svarade inte.
Till sist ringde Margareta till sin svärdotter, Eva.
— Hallå, lilla Eva, det är jag. Var är Mikael?
I andra änden av luren dröjde svaret.