Tystnaden i andra änden blev kvar en stund.
— Vi är skilda, mamma, sade Eva till slut. Det är ett halvår sedan nu.
— Skilda? Vad menar du, skilda? Margareta fick först inte ihop orden, som om innebörden kom för sent.
— Precis så. Han åkte i oktober. Sa att han hade något företag på gång, någon affärsidé. Sedan började lånen dyka upp. Folk ringde och krävde pengar. Inkassokrav, påminnelser, allt möjligt. Jag bor inte med honom längre. Och om jag får säga det rakt ut: håll dig undan från honom du också.
Evas röst var märkligt jämn. Inga snyftningar, ingen ilska, inget utbrott. Bara en matt, avklippt ton, som hos någon som redan gråtit färdigt och stängt dörren för gott.
Margareta lade långsamt ifrån sig telefonen.
Nu föll allt på plats, men bilden som trädde fram var fasansfull.
Det var alltså inte bara ett lån. Det fanns mer. Det där ”företaget” hade funnits. Inkasso hade varit inblandat. Och hennes son höll sig undan någonstans medan skulderna lämnades kvar efter honom som smutsiga spår över golvet.
Vad skulle hon göra?
Gå till polisen? Skriva en anmälan? Förklara att hennes egen son hade lurat henne, använt hennes uppgifter och tagit ett lån i hennes namn utan att hon förstått eller godkänt något?
Hon såg det framför sig.
En rättssal.
Mikael på de anklagades plats.
Hennes Mikael. Pojken hon hade fött när hon bara var arton. Barnet hon burit genom hela byn i famnen den gången han låg sjuk i mässling. Sonen som fått hennes sista brödbit, medan hon själv kokade potatis och låtsades vara mätt. Hennes Mikael — med handbojor runt handlederna.
Nej.
Det kunde hon inte göra.
På lördagen tog Margareta på sig sin rena klänning, knöt en mörk sjal om håret och gick till kyrkan.
Den lilla kyrkan låg uppe på en höjd. Gammal var den, byggd i trä, med väggar som mörknat av år och väder. Den hade rests långt före de stora samhällsförändringarna under förra seklet och hade överlevt allt: stängda dörrar, år då den använts som förråd, förfall och en lång tystnad. Sedan hade människor samlat kraft och pengar och väckt den till liv igen. Nu tjänstgjorde Gustav där — en äldre präst med vitt hår, stora arbetshänder och en röst som aldrig behövde höjas.
Han kände alla i trakten.
Margareta kände han också.
Inne i kyrkorummet var det nästan tomt. Det doftade av vax, rökelse och åldrat trä. Framför ikonerna brann små ljus, och lågorna darrade i glasen och speglade sig i de mörknade ansiktena.
Margareta gjorde korstecknet, tände ett ljus framför Gudsmoderns ikon och blev stående länge. Läpparna rörde sig, men bönen hördes inte.
Efter en stund fick hon syn på prästen. Han kom just ut från altarrummet.
— Gustav… kan jag få tala med dig?
Han såg på henne och nickade stilla.
— Kom, Margareta.
Han ledde henne till ett litet rum bakom altaret.
Hon satte sig på en enkel träbänk, lade händerna hårt samman i knät och började berätta. Först om samtalet från banken. Sedan om lånet. Om Mikael. Om hur han slutat svara. Och om Eva, som sagt att deras äktenskap redan varit över i månader.
Gustav avbröt henne inte. Ibland nickade han bara, ibland drog han en tung suck. När Margareta till sist tystnade satt han länge och betraktade den lilla lågan i lampan. Sedan sade han lågt:
— Enligt lagen borde du gå till polisen. Men enligt samvetet… måste du själv välja.
— Jag kan inte anmäla honom, fader. Han är ju min son.
— Jag vet.
— Jag betalar, sade hon plötsligt, och verkade själv bli rädd för orden. — De där trettiotusen kronorna, jag ska betala dem. Jag har getterna, jag säljer mjölk. Pensionen kommer ju också. På något sätt klarar jag det. Bara han… bara han kommer hem igen.
Gustav betraktade henne länge, allvarligt och nästan sorgset. Till slut svarade han milt:
— Vrede kommer inte att rädda din son, Margareta. Pengar gör det inte heller. Men kom ihåg en sak: när du täcker över en synd med kärlek ger du en människa en möjlighet. Inte ett löfte om att allt ordnar sig. Bara en möjlighet. Resten beror på honom.