— Jag förstår.
— Och en sak till. När han kommer tillbaka — för det gör han, det måste du tro — då får du inte höja rösten. Inga förebråelser. Ta bara emot honom. Som fadern gjorde med den förlorade sonen i liknelsen. Minns du den?
— Ja, Gustav. Jag minns.
— Håll dig då till det. Gå i frid.
Margareta böjde sig fram och kysste hans hand, gjorde korstecknet och lämnade det lilla rummet. Ute på kyrktrappan blev hon stående en stund och såg bort mot vattnet. Älven låg grå och stilla, och vinden hade nästan helt lagt sig.
Från den dagen förändrades hennes liv.
I ett halvår betalade hon.
Varje morgon steg hon upp klockan fem. Hon mjölkade getterna — nu hade hon inte längre två, utan fyra. Hon silade mjölken, gjorde färskost och gräddfil, och två gånger i veckan tog hon den gamla bussen in till marknaden i närmaste tätort. Hon bar dunkar, kassar och burkar tills händerna domnade av tyngden.
Hon tackade ja till allt som kunde ge några kronor. Hon skurade golven i bygdegården. Hon tvättade åt en gammal granne som knappt orkade själv. Hon grävde rabatter och potatisland åt sommargästerna. Nästan hela pensionen gick åt. Till sig själv behöll hon bara så mycket att det räckte till bröd, gryn och det allra nödvändigaste.
Folk i byn lade märke till förändringen. Hon blev smalare, ansiktet sjönk in, och under ögonen låg mörka skuggor som aldrig riktigt försvann. Men ingen fick veta sanningen. Margareta teg.
Hon skämdes.
Skämdes för sin son.
En dag kom Gustav själv hem till henne. Han hade med sig kyrkbröd och några sedlar. Margareta började genast protestera, men han tryckte pengarna i hennes hand och sade med en stränghet som inte gick att säga emot:
— Ta dem. De kommer från kyrkan. Inte till dig, utan till din skuld.
Sedan gick han därifrån utan att vända sig om.
Den gången grät Margareta för första gången på alla dessa månader. Men hon torkade snabbt bort tårarna. Det fanns ingen tid att gråta. Det fanns bara arbete.
Mikael dök upp i slutet av maj.
Han kom körande i en gammal bil som hon inte kände igen. När han klev ur såg han magrare ut, rastlös i hela kroppen, med skäggstubb över kinderna. Just då stod Margareta ute på gården och hängde tvätt. När hon fick syn på sin son föll armarna ned av sig själva.
— Hej, mamma, sade han utan att möta hennes blick.
— Hej, Mikael.
Hon torkade händerna mot förklädet och gick in i huset. Han följde efter. Vid köksbordet satte han sig tungt och såg sig omkring.
Allt var rent, men fattigt. Gamla möbler. Blekta tapeter. Ingenting som inte behövdes.
— Vill du ha te? frågade hon.
— Mamma, jag…
— Jag sätter på vatten.
Hon tände spisen, fyllde vattenkokaren, tog fram koppar och skar upp bröd. Rörelserna var lugna och jämna, utan hast. Bara hjärtat slog så våldsamt att hon nästan trodde att det skulle spränga bröstet.
— Mamma, jag vet, sade han lågt. Ingrid berättade. Att du betalar. För mig. För det där lånet.
Margareta ställde kannan på bordet och satte sig mitt emot honom.
— Jag betalar, svarade hon enkelt. Trettio tusen kronor. Tolv tusen är redan betalda. Arton tusen återstår.
— Varför gick du inte till polisen? Han lyfte blicken mot henne.
Det fanns något tungt i hans ögon. Skam kanske. Eller rädsla. Eller raseri, riktat mot honom själv.
— Var det vad du ville?
Han vände bort ansiktet.
Teg.
Sedan slog han plötsligt näven i bordet så hårt att kopparna hoppade till.
— Jag bad dig inte! Hör du det? Jag bad dig aldrig! Det här var mina problem! Jag skulle ha ordnat det själv! Men du… du gjorde det med flit, va? För att jag ska känna mig som den lägsta sortens människa!
Margareta såg på honom utan att röra en min.
Och hon sade ingenting.
Just den tystnaden blev värre än vilket skrik som helst.
— Men säg något då! skrek Mikael.