— Skäll ut mig! Förbanna mig! Slå mig om du vill! Du har all rätt i världen. Kom igen då! Varför tiger du?
Margareta drog ett långsamt andetag.
— Vad skulle jag säga, Mikael? Du vet redan allt.
Då sjönk han ihop. Han gömde ansiktet i händerna, och hela hans kropp började skaka, som om något inom honom äntligen brustit.
Margareta reste sig från stolen. Hon gick fram till honom utan brådska och lade handen på hans huvud, precis som hon hade gjort när han var liten, när han slagit sönder knät och gråtit med ansiktet mot hennes kjol.
— Du är min son, sade hon lågt. Mitt eget barn. Jag bar dig, födde dig och fostrade dig. Du tog mitt namn och gjorde det du gjorde med det. Men jag är fortfarande din mor. Jag tänker inte gå till polisen. Jag ska betala skulden. Men du måste lova mig en sak. Hör du?
Han lyfte blicken. Ansiktet var vått av tårar.
— Vad då?
— Att du börjar om. Inte för min skull. För din egen. Att du slutar fly. Att du kommer tillbaka, skaffar ett arbete och reder upp det du ställt till med. Kan du lova det?
Mikael såg på henne länge.
Och kanske var det först då, för första gången på många år, som han verkligen såg henne. Inte bara sin mamma. Inte bara en trött gammal kvinna i en urtvättad klänning. Utan en människa som sålde mjölk, skurade andras golv och lämnade ifrån sig nästan allt hon ägde för hans skull. En människa som inte hade gått till polisen, utan till kyrkan för att fråga hur hon skulle handla rätt. En människa som hade täckt över hans skuld med sin kärlek.
— Jag lovar, viskade han. Jag lovar, mamma.
Sedan brast han i gråt.
Mikael reste därifrån redan samma kväll. Men den man som gick ut genom dörren var inte densamme som hade kommit. Han sade att han skulle ta ett jobb på annan ort, långt hemifrån, där lönen var bättre. Han skulle arbeta ihop pengarna och betala tillbaka. Till sin mor, till Eva för underhållet och resten till banken.
— Jag kommer tillbaka, mamma. Om en månad. Med pengar.
— Det viktigaste är att du själv kommer tillbaka, svarade hon. Pengar… pengar går alltid att tjäna igen.
Och efter en månad stod han faktiskt där.
Han hade med sig tiotusen kronor. Det räckte inte till allt, men det var en början. Senare fick han anställning i centralorten, på ett byggföretag. Varje helg kom han hem till Margareta. Han lagade staketet. Tätade taket. Högg ved så att den skulle räcka över vintern.
När hösten kom hade han Eva med sig.
Hon blev stående vid grinden, osäker på om hon vågade gå in. Margareta gick ut till henne, tog hennes hand och ledde henne in i huset.
Den kvällen satt de tre tillsammans vid köksbordet. Margareta såg på sin son och sin svärdotter, som åter hade funnit vägen till varandra, och inom sig tänkte hon:
Gud, tack. Och tack till Gustav också.
I december var hela lånet betalt. Mikael skickade en bild på intyget från banken. Margareta satt länge med telefonen i handen och betraktade dokumentet, fast de små bokstäverna var svåra att tyda med hennes trötta ögon. Men det viktigaste förstod hon genast: skulden var borta.
Och hennes son hade kommit tillbaka.
På julen gick de till kyrkan tillsammans, hela familjen. Margareta, Mikael och Eva. De stod sida vid sida under gudstjänsten med tända ljus i händerna. När Gustav fick syn på dem log han, inte stort, bara med ögonen, men Margareta märkte det.
Efteråt gick hon fram till honom för välsignelsen.
— Nå, Margareta? frågade han stilla.
— Det är över nu, Gustav. Allt är betalt.
Han skakade lätt på huvudet.
— Inte av dig, sade han mjukt. Han betalade skulden. Du gav honom hjärtat tillbaka. Och det är värt mer än alla pengar.
Margareta gjorde korstecknet.
Och hon tänkte att han hade rätt.
Hon kunde ha gått till polisen. Hon kunde ha förbannat honom. Hon kunde ha vänt ryggen åt honom och slutat kalla honom sin son. Men i stället hade hon gått till prästen. Och han hade sagt något hon skulle bära med sig resten av livet.
Med vrede räddar man inte sitt barn.
Bara med kärlek.