— Det här huset har jag köpt själv, för mina egna pengar, och det är här vi ska bo. Inte med din mamma, inte med din syster och inte med din systerdotter, sade Anna och drog igen dörren.
Smällen ekade genom hela hallen. Under några sekunder var det alldeles tyst.
Sedan hördes svärmoderns upprörda röst från andra sidan:
— Erik! Tänker du verkligen stå där och låta din fru kasta ut mig?!
Anna stod kvar utan att röra sig, med handen fortfarande vilande mot låset.
Hon var trettiofyra år gammal och hade varit gift med Erik i sju år.
Under alla de åren hade hon, av kärlek till honom, svalt mer än hon ville erkänna. Kommentarer som lindats in som omtänksamma råd. Besök utan förvarning. Synpunkter på hennes kläder, hennes arbete, maten hon lagade och till och med på hur hon uppfostrade deras son.
Men nu räckte det.
Bakom henne stod Erik, blek i ansiktet.
— Anna… öppna dörren.
Hon vände sig långsamt om och såg på honom.
— Nej.
— Det är min mamma.
— Det är jag fullt medveten om.
— Ska du verkligen låta henne stå där ute med alla sina väskor?
Anna sänkte blicken. Intill ytterdörren stod två enorma bagar kvar, sådana som hennes svärmor inte hunnit få med sig ut innan Anna hade stängt.
Ett hårt, bittert leende drog över hennes mun.
— Det där är inga vanliga väskor, Erik. Det är hennes bohag. Hon hade tänkt flytta in hos mig utan att ens fråga.
Erik drog handen över ansiktet, som om han försökte sudda bort situationen.
— Det hade bara varit tillfälligt.
— Precis det sa du om din syster också.
Tystnaden som följde var plötslig och kompakt.
Den enda meningen förändrade allt.
För Maria, Eriks syster, bodde redan hos dem sedan nio månader tillbaka.
Och hon hade inte kommit ensam.
Hennes tonårsdotter Sara bodde också i huset.
När Maria hade separerat från sin man hade Erik bett Anna att låta dem stanna ”i två, kanske tre veckor”. Bara tills allt ordnade sig.
Anna hade gått med på det. I början hade hon verkligen försökt vara förstående.
Hon gjorde i ordning ett rum åt Maria, möblerade om sitt arbetsrum så att Sara skulle få en lugn plats att plugga på och tog till och med på sig en del av deras kostnader, eftersom Maria påstod att hon befann sig i en svår ekonomisk period.
Två veckor blev till en månad.
Sedan blev en månad till tre.
Därefter dök flyttkartongerna upp.
Möbler började byta plats. Maria började bjuda hem väninnor som om huset var hennes eget. Sara tog över vardagsrummet i timmar i sträck.
Och varje gång Anna frågade när de egentligen hade tänkt flytta vidare, fick hon alltid samma svar av Erik:
— Ge dem lite mer tid.
Men just den här lördagsmorgonen insåg Anna att läget var betydligt värre än hon hade förstått.
Hon hade precis kommit hem från mataffären när hon fick syn på en skåpbil utanför huset.
Två män höll på att bära ut möbler.
En fåtölj.
En byrå.
Flera kartonger.
Och en jättelik tv.
— Vad är det som pågår? frågade Anna.
Maria visade sig i ytterdörren.
— Mamma ska flytta in hos oss.
Först trodde Anna att hon hade hört fel. Eller att Maria skämtade.
— Ursäkta?
— Hyran för hennes lägenhet har höjts ordentligt, förklarade Maria. Det är ju helt meningslöst att hon ska fortsätta betala så mycket när det finns mer än tillräckligt med plats här.
Anna satte långsamt ner matkassarna på golvet.
— Vem har bestämt det?
Maria rynkade pannan, som om frågan i sig var märklig.
— Erik och mamma pratade om det i går.