Anna kände hur något kallt drog genom bröstet.
— Erik har alltså bestämt att er mamma ska flytta in i mitt hus?
— Vårt hus, rättade Maria henne genast.
Anna höll kvar blicken vid henne.
— Nej. Mitt hus.
Maria gav ifrån sig ett kort, nästan roat skratt.
— Du är gift med min bror.
— Det förändrar inte vem som köpte den här fastigheten.
Och just den saken verkade Eriks familj ha suddat ut ur minnet för länge sedan.
Anna hade köpt huset tre år innan hon ens träffade Erik.
Det hade inte varit någon gåva.
Inte något arv.
Från det att hon var tjugotvå hade hon arbetat på ett logistikföretag och lagt undan varenda krona hon kunde avvara. Hon hade bott trångt, kört samma gamla bil i tio år och tackat nej till dyra resor som andra tog för givna.
När hon fyllde tjugosju hade hon till slut fått ihop handpenningen.
Sedan hade hon dessutom betalat av bolånet i förtid.
I lagfarten stod bara hennes namn.
Ändå hade hon, när hon gifte sig med Erik, aldrig låtit honom känna sig som en gäst i huset. Hon hade aldrig påmint honom om att väggarna, tomten och nycklarna juridiskt sett tillhörde henne.
Kanske var det just där hon hade gjort sitt misstag.
För steg för steg hade hans familj börjat uppföra sig som om huset lika gärna var deras.
Först hade hennes svärmor fått en extranyckel ”ifall något skulle hända”.
Sedan hade Maria börjat ordna middagar hemma hos dem, som om köket varit hennes eget.
Efter ett tag tog Sara med sig sina väninnor dit utan att ens fråga i förväg.
Och nu tänkte de dessutom placera sin mamma under Annas tak.
Anna gick rakt ut i köket.
Erik stod vid bänken och höll på att göra kaffe.
— Ska din mamma bo här?
Han stelnade till.
Svaret kom inte direkt.
För Anna räckte tystnaden.
— Du visste om det?
— Anna, lyssna nu…
— Visste du om det?
— Ja.
Hon nickade långsamt, utan att släppa honom med blicken.
— När hade du tänkt berätta det för mig?
— I dag.
— När alla hennes möbler redan står inne i huset.
Erik satte ner koppen på köksbänken.
— Gör inte en stor sak av det här.
De orden fick något i henne att brista.
Anna tog upp mobilen.
— Vad håller du på med? frågade han.
— Jag ringer flyttfirman.
— Varför då?
— För att de ska bära ut allting igen och lasta tillbaka det i bilen.
Eriks ögon spärrades upp.
— Det där kan du inte göra!
— Titta på mig.
Tjugo minuter senare exploderade allt.
Först kom Eriks mamma in i köket.
Sedan Maria.
Därefter Sara.
Inom kort studsade rösterna mellan väggarna, höga, upprörda och anklagande.
— Jag är hans mamma! skrek Margareta. Du kan inte förbjuda min egen son att ge mig tak över huvudet!
Anna svarade med låg röst.
— Er son får gärna ordna tak över huvudet åt er. Men han får inte erbjuda mitt.
— Så fruktansvärt själviskt!
— Kanske det.
— Det här huset tillhör Erik lika mycket!
Anna vände sig mot sin man.
— Erik, vill du själv berätta för dem vems namn som står på lagfarten?
Han sänkte blicken.
Maria kastade sig genast in i samtalet.
— Det där spelar ingen roll! Vi är familj!
Anna vred huvudet mot henne.
— Då kan vi prata om familj. Du sa att du skulle stanna i tre veckor. Nu har det gått nio månader.
Färgen försvann ur Marias ansikte.
— Jag har ingenstans att ta vägen.
— Du hittade en lägenhet för två månader sedan.
Erik ryckte upp huvudet.
— Va?
Maria blev alldeles stilla.
Anna drog ut en kökslåda och tog fram en mapp som hon lade på bänken framför dem.
— Jag hittade den här av en slump.