— …när jag letade efter en faktura, fortsatte Anna. Ett hyreskontrakt. Två rum. Undertecknat för åtta veckor sedan.
Erik såg på sin syster som om han inte hade förstått orden.
— Har du en lägenhet?
Maria öppnade munnen, men fick inte fram mer än ett svagt:
— Jag…
— Varför bor du då fortfarande kvar här?
Hon började hacka fram halva meningar, en efter en, men inget av det hon sa höll ihop. Till slut gick det inte längre att slingra sig.
Sanningen kom fram.
Ja, hon hade hyrt en lägenhet.
Men inte för att flytta in där själv.
Hon hade hyrt ut den i andra hand till någon annan, för en högre summa än hon själv betalade.
Samtidigt bodde hon och Sara kvar hos Anna utan att betala ett öre för sig.
Eriks ansikte förändrades på ett ögonblick. Den förvirring som funnits där nyss försvann och ersattes av något kallare.
— Så du tjänar pengar på den där lägenheten, medan Anna betalar el, vatten och mat åt er här?
— Jag måste lägga undan pengar! utbrast Maria.
— Det måste vi allihop, svarade Anna skarpt.
Margareta slog handflatan i bordet så att kopparna skallrade.
— Du talar inte till min dotter på det där viset!
Anna mötte hennes blick.
För första gången kände hon varken rädsla eller dåligt samvete.
— Packa era saker.
Margareta spärrade upp ögonen.
— Vad sa du?
— Maria och Sara flyttar ut i dag.
— Du kan inte bara kasta ut dem!
— Jo. Det kan jag.
— Erik!
Alla vände sig mot honom.
I sju år hade Anna sett sin man backa så fort hans mamma höjde rösten. Han hade undvikit varje konflikt, böjt undan, slätat över.
Alltid hade han bett Anna ha tålamod.
Alltid hade han sagt samma sak:
”Låt det vara. Du vet hur hon är.”
Men den här gången såg Erik inte på sin mamma först. Han såg på Maria.
— Stämmer det där med lägenheten?
Maria korsade armarna över bröstet.
— Jag tänker inte stå här och förklara mig inför dig.
Erik drog in ett djupt andetag, som om han behövde samla kraft till orden.
— Då packar du.
Margareta stirrade på honom, fullständigt lamslagen.
— Vad var det du sa?
— Jag sa att hon ska gå.
— Din fru har vänt dig mot oss!
— Nej, mamma. Min fru har i flera månader betalat för att min syster ska kunna bo gratis här, samtidigt som hon i hemlighet tjänar pengar på en annan bostad.
Maria brast ut i gråt.
Sara skrek att de alla var hemska människor.
Margareta hotade med att aldrig mer tala med sin son.
Men Anna gav sig inte in i fler diskussioner. Hon var färdig med att förklara sådant som redan var uppenbart.
Hon vände sig om och gick uppför trappan.
En timme senare stod resväskorna i hallen.
Maria beställde en taxi med darrande fingrar.
Sara följde efter henne ut, fortfarande snyftande och mumlande anklagelser.
Just då försökte Margareta än en gång ta sig in genom ytterdörren, den här gången med en kartong tryckt mot höften.
Anna ställde sig framför henne.
— Och du flyttar inte heller in här.
Margaretas mun föll öppen.
— Tänker du kasta ut mig också?
— Nej. För att kasta ut dig hade jag först behövt släppa in dig.
— Erik, säg något!
Han stod bakom Anna.
Ett par sekunder var det helt tyst.
Sedan sa han:
— Mamma, Anna har rätt.
Margareta såg på sin son som om han plötsligt blivit en främling.
— Så du väljer henne framför din egen familj?
Erik svarade inte genast. Hans käke spändes, och blicken gled från modern till Anna.
— Hon är min familj.
Anna vände huvudet mot honom, överrumplad av orden.
Margareta satte ner kartongen på golvet med en smäll.
— Det här kommer du att få ångra.
Anna öppnade dörren helt.
— Kanske det. Men jag skulle ångra det betydligt mer om jag fortsatte låta dig bestämma över mitt liv.
Sedan sa hon äntligen det hon borde ha sagt för länge sedan:
— Jag köpte det här huset själv. Och vi ska bo här. Utan din mamma, utan din syster och utan din systerdotter.
Hon stängde dörren.
Den här gången försökte Erik inte stoppa henne.
Utanför hördes röster ännu en stund. Upprörda, gälla, avlägsnande.
Sedan blev det tyst.
Anna stod kvar med ryggen mot dörren.
Hon kände sig inte som någon segrare. Hon var bara fruktansvärt trött.