Ett halvår efter att vi hade flyttat in stod Anna plötsligt i vårt sovrum.
Hon var i färd med att dra ut lådorna i min byrå.
— Vad håller du på med?
Hon såg inte ens besvärad ut. Inte det minsta.
— Jag letar efter lakan.
— De ligger i skåpet ute i hallen.
— Det visste jag inte.
— Då kunde du ha frågat mig.
Hon gav mig det där lilla, behärskade leendet som alltid fick mig att känna att jag, i hennes värld, fortfarande bara var en främling som hade trängt sig in i hennes sons liv.
— Maria, du behöver faktiskt inte använda den där tonen.
Samma kväll krävde jag att Erik skulle ta tillbaka nyckeln från sin mamma.
Han lovade att han skulle göra det.
Två veckor senare klev Anna återigen rakt in i huset medan jag stod i duschen.
Erik hade aldrig bett henne lämna tillbaka nyckeln.
Vi grälade så att väggarna nästan skakade.
— Hon är min mamma!
— Och det här är mitt hus!
— Vårt hus.
— Då kanske du borde bete dig som om det faktiskt tillhör mig också!
Den natten sov Erik på soffan.
Dagen därpå kom han hem med blommor.
Jag förlät honom. Det var mitt misstag.
Inte att jag förlät honom i sig.
Utan att jag lät mig tro att blommorna betydde att något skulle bli annorlunda.
Men ingenting förändrades.
Åren gick.
Anna fortsatte att lägga sig i våra liv.
Erik fortsatte att hitta ursäkter åt henne.
Och jag fortsatte att samla på mig alla de där små förnedringarna, en efter en, som stenar i bröstet.
Ända fram till förra veckan.
Vi hade bjudit hem några vänner på middag.
Jag hade varit igång sedan morgonen med att förbereda allt. Handlat, städat, dukat, hackat grönsaker, marinerat kött, sett till att vinet låg på kylning och att vardagsrummet såg ut som om två vuxna människor faktiskt bodde där i harmoni.
Klockan fem dök Anna upp.
Naturligtvis utan att ha hört av sig först.
Hon bar en gul klänning med blommor på och höll en enorm ugnsform framför sig, täckt med aluminiumfolie.
— Jag tog med min lasagne, meddelade hon.
— Vi har redan mat så att det räcker, sa jag.
— Jo, men Erik tycker bättre om min.
Erik skrattade.
— Mamma gör faktiskt helt otrolig lasagne.
Jag teg.
Under middagen började Anna berätta historier från Eriks barndom. Små anekdoter om när han tappat sin första tand, om hur kräsen han varit med mat, om hur han som barn alltid velat sitta bredvid henne vid bordet. Gästerna log artigt, Erik skrattade på rätt ställen, och jag satt där med ett stelt leende och försökte låtsas som om allt var normalt.
Det hela höll sig ändå någorlunda fredligt, tills min vän Eva nämnde min senaste befordran.
— Maria har ju i princip ansvar för nästan hela den regionala verksamheten numera, sa hon med stolthet i rösten.
Anna höjde ögonbrynen.
— Jaha, det är därför hon har varit så upptagen på sistone.
Jag hörde genast undertonen.
— Ja, svarade jag. Det har varit ett ganska krävande år.
Anna lade ner gaffeln, långsamt, som om hon just fått ett tillfälle hon hade väntat på.
— En kvinna bör vara försiktig med sådant där.
Eva rynkade pannan.
— Med vad då?
— Med att tillbringa för mycket tid på arbetet. Förr eller senare börjar ett äktenskap svalna av.
Erik sa ingenting.
Anna fortsatte.
— En man behöver en hustru som finns där för honom. Inte en verksamhetschef.
En av våra vänner försökte snabbt styra samtalet åt ett annat håll och frågade något om semestrar. Men Anna var inte klar.
— Erik berättade att han på sistone till och med har behövt laga middag åt sig själv.
Alla blickar vändes mot Erik.
Han ryckte lite på axlarna.
— Tja… ibland.
I samma ögonblick kände jag något märkligt röra sig inom mig.
Det var inte vrede.
Det var klarhet.
En iskall, nästan stillsam klarhet.
Jag väntade tills våra gäster hade gått. Jag log, tackade, tog emot kramar i hallen, stängde dörren efter dem och lyssnade på deras steg försvinna nerför uppfarten.
Sedan vände jag mig mot Erik.
— Berättar du för din mamma vem som lagar middag här varje kväll?
Han drog en tung suck.
— Börja inte nu.
Igen.
Alltid samma ord, samma suck, samma sätt att få mig att verka orimlig redan innan jag hunnit säga något.
— Jag ställde bara en fråga.
— Mamma är orolig för oss.
— Din mamma är orolig för att du behövde värma dina egna nudlar i går.
— Du överdriver.
— Vad mer berättar du för henne?
Tystnad.
— Erik.
Han tittade bort.
— Inget viktigt.
— Pratar du med henne om våra bråk?
Han svarade inte.
Det räckte.
— Diskuterar du vår ekonomi med henne?
— Ibland pratar vi om sådant.
— Om hur mycket jag tjänar?
Återigen blev han tyst.
En kall ilning drog längs ryggraden.
— Om vårt privatliv?
— Maria…
Jag såg honom rakt i ögonen.
— Pratar du med din mamma om vårt intima liv?
Han spände käken, som om det var jag som hade gått för långt.
— Hon är min mamma. Jag har rätt att prata med henne.
Den meningen fick något inom mig att till slut brista.