Jag höjde inte rösten. Tårarna kom inte heller.
Jag bara nickade, långsamt.
— Okej.
Den natten lade jag mig i gästrummet.
Morgonen därpå ringde jag en advokat.
Inte för att jag redan då hade bestämt mig för att lämna in en skilsmässoansökan.
Jag behövde först förstå exakt hur jag stod juridiskt. Vad som faktiskt var mitt, vad som var vårt, och vilka rättigheter jag hade om allt rasade.
Huset stod till största delen på mig, eftersom det var jag som hade betalat den större delen av kontantinsatsen. Varenda överföring, varje kvitto och varje betalning gick att styrka.
Våra privata bankkonton var separata.
Vi hade inga barn.
Mina sparpengar fanns kvar.
För första gången på flera år slog det mig att jag inte satt fast.
Jag hade bara vant mig vid känslan av att vara instängd.
Och det är inte alls samma sak.
Under hela den följande veckan betraktade jag Erik.
Jag sa ingenting.
Han frågade ingenting heller.
Antagligen utgick han från att jag, precis som alla andra gånger, skulle lugna ner mig efter ett tag och låta allt rinna ut i sanden.
På lördagsmorgonen dök Anna upp.
Självklart utan att förvarna. Hon låste upp med sin egen nyckel och klev in som om huset var hennes. Den här gången protesterade jag inte när hon steg över tröskeln.
Jag ville höra vad hon hade kommit för att säga.
Hon slog sig ner i mitt kök, bad om kaffe som om hon satt på kafé, och började sedan tala.
— Erik har berättat vad som hände i söndags.
— Det anade jag.
— Han är väldigt upprörd.
Jag vände blicken mot Erik.
Han satt vid bordet med ögonen fästa vid mobilen.
— Över vad då?
Anna drog en tung suck.
— Över hur du beter dig.
— Jag förstår.
Mitt lugn verkade ge henne mod.
Hon tolkade det som att hon hade övertaget.
— Maria, en klok hustru vet när det är dags att ge efter.
— Jaså?
— Naturligtvis. När Erik kommer hem behöver han ro omkring sig.
— Det gör jag också.
Hon låtsades inte höra.
— Dessutom borde du laga mat oftare.
— Jag arbetar ungefär tio timmar om dagen.
— Det är ett val du har gjort.
Erik fortsatte stirra ner i skärmen.
— Jag tycker också att du borde sluta bråka med honom om småsaker.
— Småsaker? Som vad?
— Som att han pratar med mig, till exempel.
Ett svagt leende drog över mina läppar.
— Berättade Erik för dig att allt jag bad honom om var att inte lämna ut privata detaljer om vårt äktenskap?
— Jag är hans mamma.
— Ja. Det är just det som är problemet.
— Och jag kommer alltid att vara hans mamma.
— Det har jag aldrig förnekat.
Anna lutade sig fram över bordet, som om hon nu skulle förklara något väldigt enkelt för ett barn.
— Då måste du också förstå att jag känner min son bättre än vad du gör.
Äntligen lyfte Erik blicken.
I en sekund trodde jag att han skulle säga ifrån.
Det gjorde han inte.
Anna fortsatte, stärkt av hans tystnad.
— Om du vill att det här äktenskapet ska fungera, måste du ändra på vissa saker.
— Vilka saker?
Hon började räkna upp dem på fingrarna.
— Arbeta mindre. Laga mer mat. Sluta tala till honom på det där sättet. Vara trevligare när jag kommer hit. Och helt ärligt, Maria, innan du fattar viktiga beslut borde du fråga Erik.
Jag var nära att skratta till.
— Vilka beslut menar du?
— Inköp. Resor. Utgifter.
— Mina utgifter?
— Ni är gifta.
— Frågar Erik mig innan han använder sina pengar?
Anna tvekade ett ögonblick.
— Det är inte samma sak.
— Varför inte?
— Därför att han är mannen i huset.
Då vände jag mig mot min man.
Jag väntade.
Jag gav honom en allra sista möjlighet att välja.
— Erik, håller du med din mamma?
Han drog handen genom håret och såg besvärad ut.
— Maria, snälla. Gör inte en stor sak av det här.
— Svara bara på frågan.
Han undvek min blick.
— Hon har rätt i vissa saker.
De där sex orden gjorde något som åtta år av gräl aldrig hade lyckats med.
De befriade mig.
Jag nickade stilla.
— Okej.
Anna log.
Hon trodde verkligen att hon hade vunnit.
Och då uttalade jag meningen som skulle förändra allt.
— Din son är fri nu, Anna. Du kan ta med honom hem igen.
Leendet försvann från hennes ansikte.
— Vad sa du?
— Du hörde mig mycket väl.
Erik reste sig hastigt.
— Maria, börja inte nu.
Den här gången var det jag som log.
— Nej, Erik. Det är precis det som är poängen. Jag börjar inte. Jag avslutar.
Sedan drog jag ut en av kökslådorna och tog fram en mapp.