Värdinnan
Klockan tio på kvällen skickade Erik en bild till mig på den preliminära notan från restaurangen. Längst ner stod summan: 3 184 kronor. Direkt efteråt kom ett meddelande:
”Kan du föra över till mig? Jag har inte så mycket på kortet just nu.”
Det mest absurda var att jag inte ens hade varit med på restaurangen.
Vid bordet satt Erik, hans mamma Margareta och hans två systrar med sina män. Mig hade ingen bjudit in, trots att jag redan på morgonen fått veta att det skulle bli en familjemiddag.
Det var jag själv som frågade om inbjudan.
Erik höll på att göra sig klar för jobbet när han i förbifarten undrade om jag behövde bilen på kvällen. Jag svarade att jag kunde ta mig hem själv och frågade sedan vart han skulle.
”Mamma har länge velat samla alla. Vi ska äta på restaurang vid sju”, sa Erik och slog genast ner blicken.
Först utgick jag från att det var självklart att även jag skulle följa med. Därför bad jag om adressen och sa att jag skulle hinna dit direkt efter jobbet.
Då kom förklaringen.
”Anna, ta inte illa upp nu. Maria och Eva ville att det bara skulle vara familjen. Mamma, jag och tjejerna… bara prata, minnas lite gamla tider.”
Det hade jag faktiskt kunnat förstå, om det handlade om en mamma som ville träffa sina tre vuxna barn ensam. Ibland kan släktingar behöva få vara i sin gamla krets en stund.
Så jag frågade:
”Så Marias och Evas män kommer inte heller?”
Erik teg några sekunder innan han svarade:
”Jo, de kommer.”
Efter det lät allt prat om ”bara familjen” plötsligt helt annorlunda.
Vi hade varit gifta i åtta år. Jag hade känt hans systrars män ungefär lika länge som de hade känt mig. Vi hade firat födelsedagar ihop, åkt till Margaretas sommarstuga och setts vid högtider. Därför kom uppdelningen i anhöriga och utomstående som en ganska obehaglig överraskning.
”Så av alla respektive är det bara jag som inte passar in?”
”Ingen tycker att du inte passar in. Maria föreslog bara att vi skulle ses så här, och jag ville inte börja bråka om det.”
Jag försökte inte hindra honom. Har någon redan bestämt sig för att gå, finns det ingen mening med att stå i hallen och kräva att personen ska stanna hemma.
Men det fanns en annan sak som Erik av någon anledning inte verkade minnas.
De senaste tre åren hade det oftast varit jag som betalat.
Det började utan någon överenskommelse alls.
För tre år sedan, efter Margaretas födelsedag, satt vi ett stort sällskap på restaurang. När den preliminära notan kom in visade det sig att Erik inte hade tillräckligt på sitt vanliga kort, så jag sa att jag kunde ta betalningen från mitt.
Dagen därpå förde Maria över sin del. Eva skickade också pengar, fast först efter några dagar. Då kändes allt fortfarande helt normalt.
Senare planerades en ny familjeträff.