Inför den träffen bad Margareta i förväg mig och Erik att lägga ut för hela bordet. Systrarna skulle, sades det, skicka sina delar efteråt. Den ena gjorde det också. Den andra glömde, och jag orkade inte börja påminna.
Med tiden gled det där över i något som liknade en självklar ordning. Vi sågs ungefär varannan eller var tredje månad, och nästan varje gång hamnade den preliminära notan framför mig. Ibland kom det pengar i efterhand. Ibland gav Erik mig en del från sitt konto. Men allt oftare slutade det med att den största delen av kostnaden ändå stannade hos mig.
Jag tjänade lite mer än min man, och restaurangbesöken var inte någon katastrof för vår ekonomi. Därför gjorde jag länge ingen stor sak av det. Erik tog dessutom andra utgifter i hemmet, så jag tänkte att det väl jämnade ut sig på något sätt. För mig kändes det snarare som att jag bjöd människor som stod mig nära och som jag själv satt tillsammans med vid samma bord.
En gång skämtade Maria till och med om saken.
— Det är praktiskt att gå ut och äta med Anna. Hon hinner alltid få fram kortet före alla andra.
Då skrattade jag också.
Nu lät samma kommentar inte alls lika rolig i mitt huvud.
Erik åkte hemifrån vid halv sju. Jag lagade en enkel middag åt mig själv, satte på en serie och hade egentligen slutat tänka på restaurangen. Det varade ända tills bilden på notan dök upp i mobilen. Summan var 3 184 kronor.
Jag tänkte inte swisha några pengar.
I några sekunder satt jag bara och stirrade på Eriks meddelande. Först trodde jag faktiskt att han hade skickat bilden av ren vana och att han snart själv skulle inse hur märkligt det såg ut.
Men strax efter kom ett nytt meddelande:
”Anna, kan du skicka över? Vi löser det sen.”
Jag skrev tillbaka:
”Erik, ni bestämde er för att äta middag utan mig i kväll. Då får ni också betala utan mig. Varför ska jag stå för en träff som jag inte ens blev inbjuden till?”
Han ringde nästan omedelbart.
— Menar du allvar nu? frågade han. — Jag fattar att du är sårad, men vi sitter redan här och de har kommit med notan.
— Och vad hindrar er från att betala den?
— Jag hade inte räknat med hela beloppet. Jag trodde att du skulle föra över som vanligt, och så reder vi ut det hemma sedan.
Det var just orden ”som vanligt” som träffade hårdast.
— Som vanligt brukade jag åtminstone sitta vid bordet, svarade jag. I kväll blev jag tydligen placerad utanför familjen, men mitt bankkort räknas fortfarande som en del av gemenskapen.
Erik suckade tungt och sa att han inte ville ta den diskussionen inför alla. Jag svarade att det inte behövde bli någon diskussion. Runt bordet satt sex vuxna personer, och var och en av dem kunde betala för det de själva hade beställt.
Vi avslutade samtalet utan att någon skrek.
Några minuter senare skrev Maria.
”Anna, varför gör du så här just nu? Vi ville bara ha en lugn kväll tillsammans. Ingen försökte såra dig. Erik räknade med att du skulle skicka pengar, precis som du brukar.”
Jag svarade att jag inte hade några invändningar.