mot deras önskan att träffas utan mig inte var något jag tänkte bråka om längre. Däremot var en middag utan mig inte samma sak som att jag skulle stå för notan.
Maria fortsatte att skicka meddelanden en stund till. Först skrev hon att man inte kunde hålla på och räkna varenda krona inom familjen. Sedan påminde hon mig om alla gånger Margareta hade hjälpt mig och Erik.
Jag lät telefonen ligga och svarade inte mer.
Senare fick jag veta att det aldrig hade uppstått någon verklig kris på restaurangen. Ingen satt där utan pengar. Alla kunde betala. Problemet var bara att ingen av dem hade planerat att lägga ut så mycket just den kvällen, eftersom släktingarna i förväg hade utgått från att notan, precis som vanligt, skulle hamna hos mig och Erik. I praktiken betydde det förstås att jag skulle swisha över pengarna.
Till slut bad de servitören dela upp den preliminära notan. Erik betalade för sig själv och för Margareta. Maria gjorde upp för sin del tillsammans med sin man, och Eva betalade ihop med sin.
Där tog restaurangkvällen slut.
Hemma blev samtalet betydligt obehagligare.
Erik kom tillbaka strax före midnatt, och redan när han klev innanför dörren märktes det att han var irriterad. Han tog av sig jackan, hängde den i hallen, gick in i köket och frågade:
”Kunde du inte bara ha skickat pengarna i kväll och tagit det med mig efteråt? Det blev väldigt pinsamt.”
Jag drog tekoppen närmare mig och såg på honom.
”Var det inte pinsamt för dig i morse att säga till mig att alla makar räknas som familj, utom jag?”
Han satte sig mitt emot mig men svarade inte direkt.
Efter en stund började han förklara. Enligt honom hade idén kommit från Maria. Hon hade velat träffas utan mig, eftersom hon och jag hade hamnat i flera diskussioner på sistone. Eva hade hållit med henne. Erik hade förstått att jag skulle bli sårad, men han hade valt att inte lägga sig i, för han ville inte börja bråka med sina systrar.
”Så du visste alltså i förväg att de medvetet inte bjöd mig?”
”Ja.”
”Och ändå tänkte du be mig betala för hela bordet på kvällen?”
Efter det blev han tyst länge.
Det var precis där vårt samtal slutade handla om tre tusen kronor.
Jag krävde inte att Erik skulle bryta kontakten med sina systrar. Jag tänkte inte heller börja bestämma vart han fick gå eller vilka han fick träffa. Det jag ville förstå var något annat: varför det passade honom alldeles utmärkt att jag inte var med när hans systrar ville ha det så, men när pengar behövdes kom han plötsligt ihåg att jag fanns.
Till slut erkände Erik att han helt enkelt inte hade tänkt på det.
Och kanske var det sant. Under tre år hade alla vant sig så mycket vid samma ordning att ingen längre ens kom på tanken att prata om restaurangkostnader i förväg.
Nästa morgon fortsatte konflikten i familjechatten.
Maria skrev ett långt meddelande till mig. Kärnan i det var att jag med flit hade straffat allihop ekonomiskt, bara för att jag inte hade blivit inbjuden.
Jag valde att inte svara.
Däremot var det Erik som svarade.