Han skrev att han själv hade gjort fel som gått med på en träff där systrarnas män var välkomna, medan hans egen fru inte skulle vara med. Sedan lade han till att den gamla vanan kring restaurangnotorna hade spelat ut sin roll. Från och med nu fick var och en räkna med sina egna kostnader i förväg.
Margareta försökte dämpa stämningen och skrev:
”Nu räcker det med bråket. När det gäller pengar är det faktiskt enklast att alla betalar för sig, så slipper vi sådana här diskussioner efteråt.”
Eva svarade kort att hon hade förstått.
Maria skrev ingenting mer den dagen.
Efter det hade vi nästan ingen kontakt på ett par månader, förutom när det verkligen behövdes. Det var inte så att någon ställde till med en ny scen eller krävde en uppgörelse. Ingen sade rakt ut att relationen var förstörd. Det blev bara tystare mellan oss. Färre meddelanden, färre samtal, färre små kommentarer i chatten som tidigare hade kommit av sig själva.
Sedan fyllde Margareta år.
Hon ringde själv upp mig och bjöd med mig till restaurangen. Inte genom Erik, inte via familjechatten, utan direkt till mig. Jag tackade ja. När vi kom dit satt vi återigen alla sju runt samma bord.
Kvällen blev lugnare än jag hade väntat mig. Maria var först ganska avvaktande. Hon pratade artigt, men höll sig på sin kant och undvek att möta min blick för länge. Efter en stund släppte det ändå lite. Samtalet gled över till vanliga saker: jobb, barn, väder, planer inför sommaren. Ingen nämnde den där middagen. Ingen drog upp notan, ingen kom med pikar, och ingen försökte bevisa vem som hade haft mest rätt.
När det blev dags att betala tog Erik själv initiativet. Han vinkade till sig servitören och sade lugnt:
”Kan du dela upp det, tack? Ett kvitto för mig, min fru och mamma. Ett för Maria och hennes man. Och ett för Eva och hennes man.”
Servitören frågade hur några av de gemensamma rätterna skulle fördelas. Erik svarade direkt vem de skulle läggas på, och efter en kort stund kom tre separata notor till bordet.
Ingen protesterade. Ingen började räkna högt. Ingen frågade vem som skulle föra över pengar till vem senare eller om någon hade betalat för mycket förra gången.
Sedan dess gör vi alltid så när vi äter ute tillsammans i familjen. Varje hushåll betalar sitt, och märkligt nog har restaurangbesöken blivit betydligt lugnare av det.