— Varför är golvet iskallt här i köket? Jag bad ju Erik ordna golvvärme när ni ändå höll på att renovera! Och planlösningen… vem har tänkt här egentligen? Vem placerar en diskho på det där sättet? Det kommer ju skvätta vatten överallt!
Rösten tillhörde en kvinna. Den lät självsäker, nästan som om hon redan ägde platsen, och Anna hade aldrig hört den förut.
Hon blev stående i hallen med en tung kartong i famnen, fylld med rester av oasis, floristskum och hoprullade sidenband. Hon hade nyss kommit hem efter tre intensiva dygn med att dekorera en bröllopsfest ute på landet. Ryggen värkte efter alla arrangemang av hortensior och riddarsporrar, fingrarna var fulla av små sår från sekatören, och det enda hon längtade efter var en het dusch och att sedan få falla ner i sängen.
Men i hennes egen lägenhet luktade det stekt fisk och främmande parfym.
Försiktigt satte Anna ner kartongen på sittpuffen och gick några steg mot köket och vardagsrummet. Vid den köksö hon själv ritat och valt ut satt en kraftig kvinna på en hög barstol. Håret var kortklippt och färgat i en mörk aubergineton. På kroppen hade hon Annas älskade sidenmorgonrock. Kvinnan rörde om i en mugg te med bestämda rörelser och granskade bänkskivan med tydligt missnöje. Bredvid henne stod Erik, Annas man, och skiftade nervöst tyngd från den ena foten till den andra.
— Erik, varför står du bara där? fortsatte kvinnan. — Jag sa ju åt dig från början: ta en lägenhet lite längre ut, men med riktiga separata rum. Vad är det här för något? En holk för studenter. Inte ett spår av hemtrevnad.
— Mamma, vi har ju pratat om det här… mumlade Erik och lyfte blicken.
Då fick han syn på Anna. Färgen försvann ur ansiktet på honom.
— Anna? Skulle inte du komma hem först i morgon bitti?
— Bruden visade sig vara ovanligt vettig, så vi kunde lämna lokalen tidigare, svarade Anna lugnt, samtidigt som en tung irritation började hetta till inom henne. — God kväll. Jag tror inte att vi har blivit presenterade.
Kvinnan på barstolen vände sig långsamt om. Hennes blick gled granskande över Annas ansikte, över den trötta hållningen, över de enkla jeansen och den stora stickade tröjan.
— Nå, hej på dig, svärdotter, sa hon med en ton som om hälsningen var en tjänst. — Maria. Jag tänkte överraska er. Eftersom ni aldrig verkar komma iväg och hälsa på mig fick jag väl själv resa hit och se hur min son har det.
De hade varit gifta i drygt ett år. Bröllopet hade varit mycket enkelt: en borgerlig vigsel och därefter en middag för två på restaurang. Maria hade då skyllt på högt blodtryck och vägrat resa från sin stad. Under hela året hade kontakten begränsats till telefonsamtal, och oftast hade Anna bara räckt över mobilen till sin man. Och nu stod alltså svärmodern här, i Annas hem, och hade hunnit bekanta sig med lägenheten innan hon på riktigt hade lärt känna Anna själv.
— Jag förstår, sa Anna och tvingade sig att andas jämnt. — Erik, varför nämnde du inte att din mamma skulle komma?
— Jag fick veta det först i går kväll! försökte han försvara sig. — Hon hade redan köpt biljett och ringde från stationen… Jag kunde ju inte bara skicka tillbaka henne. Jag hämtade henne och tog hit henne. Sedan gav jag henne extranycklarna när jag gick till jobbet.
— Extranycklarna, upprepade Anna lågt.
Hon såg på sin morgonrock, som låg över svärmoderns axlar. Sedan föll blicken på stekpannan där något fett fräste och stänkte olja mot det ljusa kaklet, samma kakel som Anna hade valt med sådan omsorg.
— Anna lilla, gå och tvätta händerna nu, så äter vi strax, kommenderade Maria och hoppade ner från stolen. — Jag har ordnat lite här hemma hos er. Fast ärligt talat fanns det knappt någon riktig mat. Bara en massa gröna blad, och en ost med mögel på — den slängde jag direkt, man vet ju aldrig, den var säkert dålig. Den där mandelmjölken åkte samma väg. Jag köpte ordentlig falukorv och stekte sej. En karl ska ha kött och fisk i magen, inte sådana där moderna dieter som ni håller på med.
Anna svarade inte. Hon slöt bara ögonen, räknade tyst till tio och gick in i badrummet.
Det här började illa. Anna drev en liten blomsterstudio. Arbetet var tungt och krävde nerver av stål, men det gav också en stabil inkomst. Den rymliga tvårumslägenheten i ett bra område hade hon köpt två år innan hon träffade Erik. Hon hade själv sparat ihop till kontantinsatsen, själv betalat på lånet och själv stått för renoveringen, där varje detalj hade valts med både omsorg och hjärta. Erik hade flyttat in hos henne nästan direkt efter att deras relation blivit seriös. Han arbetade som chef inom ett logistikföretag.