Hans lön var visserligen ganska ordinär, men själv talade han alltid som om karriären bara väntade runt hörnet. Befordran, större ansvar, bättre villkor – allt detta nämnde han ofta och med självklar ton.
Anna hade inget emot det. Hon var sedan länge van vid att klara sig själv och inte bygga sin trygghet på någon annan. De hade kommit överens om att dela på mat och räkningar, medan bolånet även fortsättningsvis var hennes ansvar. I praktiken blev det ändå så att allt fler vardagskostnader hamnade hos henne. Erik behövde ständigt pengar till något: nya däck till bilen, hjälp åt en kusin, eller sparande till något diffust affärsprojekt som aldrig tycktes bli mer än prat. Anna svalde irritationen. Hon intalade sig att man inte skulle hålla på och räkna kronor i en familj.
Men att ha en främmande människa i sitt eget hem, och dessutom någon som började införa egna regler där, det hade hon aldrig tänkt acceptera.
Middagen blev stel redan från början. Maria hade knappt satt sig vid bordet förrän hon började kommentera lägenheten.
— Gardinerna är alldeles för dystra. Här borde det hänga något ljust, kanske tyll med små blommor. Och soffan, herregud, den tar ju upp halva rummet. Om ni får barn, var ska barnet kunna springa? sa hon medan hon petade i fisken med gaffeln. — Erik, ni borde faktiskt fundera på att göra om planlösningen. En vägg här skulle passa bra, så kunde man skärma av ett barnrum.
— Maria, sa Anna lugnt men med tydlig skärpa. — Den här lägenheten ska inte byggas om. Jag är nöjd med den som den är.
Maria höjde förvånat på ögonbrynen.
— Du är nöjd? Men Anna lilla, ni är ju en familj nu. Varför ska du vara så självisk? I dag passar det dig, i morgon kanske Erik känner sig instängd. När man är gift är allt gemensamt. Man måste tänka framåt.
Anna vände blicken mot sin man. Hon väntade på att han skulle säga något, sätta en gräns, förklara vems hem det faktiskt var. Men Erik tuggade bara envist vidare och stirrade ner i tallriken.
Några dagar gick. Besöket som Anna hade hoppats bara skulle vara över helgen började utan någon tydlig överenskommelse förvandlas till en längre vistelse. Maria meddelade att hon behövde göra en utredning på en specialistmottagning i Stockholm, och att det kunde ta ungefär en månad.
Efter jobbet kom Anna hem till nya små katastrofer. Hennes favoritkryddor hade hällts över i gamla glasburkar som tidigare innehållit kaffe. Den dyra pannkakspannan med teflonbeläggning hade någon skrubbat så hårt med stålull att ytan glänste metalliskt.
— Jag fick minsann kämpa för att få ren din stekpanna, sa Maria stolt samma kväll. — Den var ju helt svart och hal. Hur kunde ni laga mat i den? Det var nästan ohygieniskt.
Anna svarade inte. Hon gick in i sovrummet, stängde dörren och grät tyst i nästan tjugo minuter. Pannan hade kostat en ansenlig summa, men det var egentligen inte priset som gjorde mest ont. Det var känslan av att någon klampade rakt över hennes gränser utan minsta eftertanke.
På kvällarna bredde Maria gärna ut sig i just den soffa hon själv hade föreslagit att de skulle göra sig av med. En kväll, medan hon zappade mellan kanalerna, fastnade hon för en gammal film och sa utan att släppa skärmen med blicken:
— När jag ser på dig, Anna, blir jag faktiskt förundrad. Du är precis som en sådan där filmkvinna som ska styra allt själv. Drar hela lasset, bestämmer, organiserar, som om du vore chef även hemma. Men kvinnlig lycka bygger man inte så. En man behöver värme och mjukhet i hemmet, inte order och blomkvastar överallt. Han måste få känna sig som husets herre.
— För att känna sig som husets herre får man kanske börja med att faktiskt vara det, sa Anna, som inte längre orkade hålla tillbaka. Hon samlade ihop de smutsiga kopparna från bordet, sådana som Maria hade för vana att lämna lite varstans.
Maria kisade mot henne.
— Vad ska det där betyda?
— Ingenting särskilt. Jag tänkte bara högt, svarade Anna och vred på kranen för att skölja bort resterna av teblad.
Dagen därpå var Anna ledig. Erik gick till jobbet och Maria åkte till vårdcentralen. Anna bestämde sig för att passa på att sortera bland papperen. Det var dags att betala räkningarna, och Erik brukade slänga avierna i den översta lådan i skrivbordet i vardagsrummet.
Hon drog ut lådan och började bläddra bland papperen. Elräkning, vatten, avgifter. Under dem låg en stadig plastmapp som hon inte hade sett där tidigare. Ur mappen stack kanten av ett bankavtal fram.
Anna brukade inte rota i andras saker, men bankens logotyp fick henne att stanna upp. Det var samma bank där Erik hade sitt lönekonto. Hon tog tag i papperskanten och drog försiktigt ut dokumentet.
Det var ett kreditavtal. Undertecknat av Erik för tre veckor sedan. Beloppet var sjuttio tusen kronor. Ett privatlån med hög ränta.