Anna rynkade pannan. Vad i all världen skulle Erik med så mycket pengar till? Han hade inte bytt bil, inte köpt något dyrt, inte nämnt några större utgifter. Men när hon började tänka efter föll små detaljer från de senaste månaderna på plats: Erik hade slutat lägga pengar till matinköpen och skyllt på försenade bonusar. Sedan hade han även slutat betala sin del av bredbandet och parkeringen.
Hon bläddrade vidare. I plastmappen låg ytterligare ett papper — en preliminär kalkyl för ett bolån. På raden för låntagare stod Eriks namn. På raden för kontantinsats fanns ett belopp som på ett obehagligt sätt motsvarade ungefär marknadsvärdet på Annas lägenhet, minus det som återstod av hennes eget lån.
Det drog kallt genom bröstet på henne. Anna sjönk ner på stolen och stirrade tomt på siffrorna framför sig.
Samma kväll stod hon ute på den inglasade balkongen och pysslade med sina växter. Hon höll på att plantera om en stor fikus och fyllde metodiskt på jord i en ny kruka. Dörren in mot vardagsrummet stod på glänt. Erik och Maria kom hem, och eftersom de inte anade att Anna redan var där, slog de sig ner i köket och började prata högt.
— Har du tagit upp det med henne? hördes Marias missnöjda röst.
— Mamma, vänta lite, svarade Erik lågt men spänt. Jag kan ju inte bara gå fram och säga: ”Anna, ska vi sälja din lägenhet?” Hon håller fast vid den som om livet hängde på det.
— Men var inte så mesig! fräste Maria. Varför tror du att jag kom hit? För att hjälpa dig! Är du karl eller inte? Säg att du vill ha barn. Säg att ett barn behöver en rymlig trea i ett lugnt, grönt område. Vi säljer hennes lägenhet, betalar av det som är kvar av hennes skuld, och med resten tar vi något nytt. Och då köper ni den medan ni är gifta, så den blir gemensam egendom! Ännu bättre vore om en del skrevs på mig också. Jag kan ju lägga in mina besparingar och pengarna jag sparat från sommarstugan. Jag kan bo hos er och hjälpa till med barnbarnet. Jag håller ju på att tyna bort där ute i landsorten.
— Mamma, jag har redan tagit sjuttio tusen för att fixa din stuga! svarade Erik nervöst. Jag måste betala av på det varje månad. Anna tittar redan snett på mig för att jag inte bidrar här hemma. Om hon får reda på lånet blir det ett jäkla liv.
— Hon får inte reda på något om du bara använder huvudet! kontrade Maria. Säg att du har satsat i något projekt. Hon är ju inte direkt fattig, med sina blommor tjänar hon gott nog. Då kan hon väl försörja oss ett tag. Det går ingen nöd på henne. Det viktiga är att du pressar henne om lägenheten. Börja tjata om att det är trångt här och att luften är dålig.
Anna stod kvar på balkongen med den lilla plastspaden hårt knuten i handen. Jord rann ner över golvet utan att hon märkte det. Hon fick knappt luft av förödmjukelsen och vreden som steg i henne. Plötsligt låg hela bilden framför henne, skarp och obarmhärtig. All fräckhet, alla nedlåtande kommentarer, Marias sätt att bete sig som om hemmet redan tillhörde henne — allt var en del av deras löjliga men högst verkliga plan att komma åt Annas bostad.
Hon lade ifrån sig spaden och borstade av händerna. Hjärtat slog så hårt att det dunkade ända upp i tinningarna. Men hon började inte gråta. I stället kom något annat över henne: en iskall, klar vrede. Samma sorts vrede som hade hjälpt henne att bygga upp sitt företag och överleva bland konkurrenter som gärna satte krokben för andra.
Anna öppnade balkongdörren och gick in i vardagsrummet.
Samtalet i köket dog på en sekund. Erik satte nästan teet i halsen. Maria stelnade med en bit kaka mellan fingrarna.
— Oj, lilla Anna, vi trodde att du fortfarande var på jobbet, sade Maria och pressade fram ett falskt leende. Vi sitter bara här och unnar oss lite fika.
Utan att säga ett ord gick Anna fram till arbetsbordet, tog plastmappen, återvände till köket och släppte den på bordet framför Erik.
— Vad är det där? frågade han, och färgen försvann ur ansiktet.
— Det är precis vad jag tänker fråga dig, Erik, svarade Anna med en röst som var kall som is. Vad är det här för lån på sjuttio tusen? Och vad är det här för bolånekalkyl där kontantinsatsen av någon märklig slump motsvarar värdet på min lägenhet?
— Har du rotat bland mina papper? försökte Erik gå till motattack och höjde rösten. Vad ger dig rätt till det?
— Jag letade efter räkningarna för avgifterna, som du för övrigt inte har betalat på fyra månader! skar Anna av honom. Precis som du inte har betalat mat. Eller något annat i det här hemmet.
— Nu passar du dig, du ska inte stå här och skrika åt din man! lade Maria sig i och reste sig tungt från stolen. Än sen om han tog ett lån? Han är min son, han ville hjälpa mig att renovera sommarstugan! Vad är det för fel med det? I en familj hjälper man varandra!
— Familj? Anna drog på munnen utan värme. Familj, Maria, är något helt annat.