Det är när människor faktiskt bryr sig om varandra. Ni däremot kom in i mitt hem, förstörde mina saker, slängde min mat, lever på mina pengar — och nu sitter ni dessutom och planerar hur ni ska pressa mig att sälja min egendom, bara för att ni ska kunna få en bekymmersfri ålderdom i en ny trea.
— Du har missförstått allt… försökte Erik och sträckte sig efter hennes hand.
Anna ryckte undan den, som om hans beröring brände.
— Nej. Jag har förstått precis allt. Jag stod ute på balkongen de senaste tio minuterna.
Marias ansikte flammade upp i röda fläckar. I samma ögonblick insåg hon att det inte längre fanns någon idé att låtsas. Då gick hon till attack, öppet och utan skam.
— Och vem tror du att du är som står här och dömer oss? Snåla människa! Du har klamrat dig fast vid min son! Han slösar sina bästa år på dig och tvingas bo i den här lusiga hålan! En riktig hustru hade för länge sedan skrivit över allt på sin man, så att han kunde känna sig som familjens överhuvud. Men du darrar bara över dina pengar!
— Min lusiga håla? Anna gick långsamt fram till bordet. — Utmärkt. Om det här är en håla, finns det ingen anledning för er att stanna. Packa era saker. Båda två.
— Va? Erik stirrade på henne, alldeles tagen. — Anna, vad håller du på med? Vart ska vi ta vägen? Det är mitt i natten!
— Det angår inte mig, svarade hon med en kyla som överraskade även henne själv. — Ta in på hotell. Sätt er på stationen. Ni har en timme. Är ni kvar här efter det ringer jag polisen och säger att obehöriga personer befinner sig i min lägenhet.
— Du har ingen rätt! skrek Maria gällt. — Erik är din lagliga make! Han har rätt att vara här! Vi har ju betalat halva bolånet tillsammans!
— Bolånet tecknades av mig innan vi gifte oss. Varenda betalning under äktenskapet har gått från mitt privata konto, dit inkomsterna från min enskilda firma kommer. Jag har kontoutdrag på allt, sade Anna och såg på dem utan att blinka. — Du har inte lagt en enda krona på den här bostaden, Erik. Det kommer en domstol kunna konstatera utan problem. Och i morgon bitti lämnar jag in ansökan om skilsmässa.
— Du är galen! röt Erik och for upp från stolen. — Tänker du förstöra en familj på grund av en lägenhet?
— Det fanns ingen familj, Erik. Det fanns bara en praktisk sponsor, och det var jag. Klockan går.
Den följande timmen blev den mest högljudda i lägenhetens historia. Maria rusade mellan rummen och kastade ner kläder i resväskor, samtidigt som hon förbannade Anna, Annas föräldrar, hennes blommor och hela den här stan. Erik växlade mellan hot och ynkliga vädjanden. Ena minuten skulle hon få ångra sig, nästa lovade han att ordna allt, skicka hem sin mamma och börja om från början.
Anna satt kvar i fåtöljen med armarna i kors och betraktade uppträdet i tystnad. Märkligt nog fanns där ingen panik inom henne. Bara ett lugn, djupt och fast, som om något tungt äntligen hade lossnat från bröstet.
När dörren till slut slog igen bakom dem gick hon först fram till fönstret och öppnade det på vid gavel. Den svala nattluften vällde in i rummet. Lukten av stekt fisk och andras anspråk behövde vädras ut så snabbt som möjligt.
Några månader senare hade Annas liv funnit en helt ny rytm.
Skilsmässan gick förvånansvärt smidigt. När Erik förstod att han inte skulle kunna få ut någon del av lägenheten försökte han i stället kräva henne på hälften av betalningarna för sitt lån. Han hävdade att pengarna hade använts till ”familjens behov”. Men eftersom det inte fanns några kvitton, och eftersom hantverkarna som renoverat Marias sommarstuga vittnade om vart pengarna faktiskt gått, föll hans påstående snabbt samman. Erik fick stå ensam med sina skulder.
Redan dagen efter att de hade lämnat bostaden bytte Anna lås. Sedan möblerade hon om, köpte en ny pläd till soffan — ännu mjukare och fluffigare än den gamla — och skaffade en pannkakspanna som var betydligt bättre än den Maria hade förstört. Hennes blomsterverksamhet började dessutom växa på allvar. När hon slapp det ständiga känslomässiga trycket och inte längre behövde finansiera sin mans nycker fick hon kraft över. Hon hyrde lokalen intill och startade kurser i floristik.
Erik försökte kontakta henne flera gånger. Han skrev långa meddelanden om hur fel han hade haft, hur mycket han saknade henne och hur outhärdligt det var att bo hos sin mamma i hennes lilla lägenhet. Maria, klagade han, naggade honom i kanten för varenda krona och tvingade honom att lämna över hela lönen för att betala av lånet.
Anna läste inte ens färdigt meddelandena. Hon arkiverade dem bara.
Numera, när hon kom hem efter en lång arbetsdag, låste hon upp dörren och drog med välbehag in doften av eukalyptus och nybryggt kaffe. I hennes lägenhet rådde en stillhet som ingen längre störde.
Och aldrig mer fanns det någon som vågade tala om för henne var diskhon skulle stå eller vilka gardiner hon borde hänga i fönstren.