Annas ansikte mörknade av raseri på bara några sekunder. Allt var iscensatt. Det stod plågsamt klart att de hade förberett det här mötet i förväg och lagt ner stor möda på att fabricera underlagen.
Hur länge hade de egentligen arbetat med den här föreställningen? Och framför allt: varför slog de till just nu?
– Vet Erik om det här? frågade hon lågt och menade sin man.
Maria drog på munnen i ett hånfullt leende.
– Vad skulle Erik göra åt saken? Han har länge förstått att du inte klarar uppgiften. Han har bara tyckt synd om dig. Men affärer är affärer, Anna. Här finns inget utrymme för sentimentalitet.
Utanför dörren hördes ett svagt prassel. Någon bland de anställda stod uppenbarligen där och lyssnade. Anna såg framför sig hur hela kontoret redan nästa morgon skulle viska om hennes förödmjukande avsked. Särskilt ivriga skulle de vara på ekonomi- och planeringsavdelningen. Där hade flera länge retat sig på henne, eftersom hon hållit hårt i kostnaderna och aldrig släppt igenom slarviga utlägg.
– Jag kräver en oberoende granskning, sade hon och försökte resa sig, men benen lydde henne knappt.
– Vad sa du? Hör du själv hur du låter? Försöker du provocera mig med flit? I så fall kan jag meddela att du har lyckats. Dörren är där! Maria pekade mot utgången med ett perfekt manikyrerat finger. – Ut härifrån, din odugling! Någon uppsägningsansökan behöver du inte skriva, beslutet är redan förberett. Och det blir inte någon snygg avgång heller, utan avsked på grund av grova ekonomiska överträdelser. Du kan vara tacksam för att vi inte polisanmäler dig. Enbart för familjens skull!
Karin gjorde inte ens ett försök att dölja sitt belåtna leende. Bakom dörren hördes ett dämpat fniss.
Anna reste sig långsamt. Det brusade i huvudet och tårarna brände bakom ögonlocken, men hon tänkte inte ge dem nöjet att se henne bryta ihop. Utan ett ord tog hon sin väska och gick mot dörren.
– Och få inte för dig att ta med dig något från kontoret! ropade Maria efter henne. – Vakten kommer att kontrollera dig. Fast vad skulle du ta? Du lyckades ju inte ens organisera din egen avdelning ordentligt.
I receptionen hade redan en liten skara samlats. Eva låtsades vara djupt upptagen med att skriva vid datorn, men hennes blick följde girigt varje steg Anna tog.
Anna gick förbi dem med rak rygg och högt huvud.
Det här är inte slut, tänkte hon. Jag ska få rätt. Jag vet ännu inte hur, men jag ska bevisa sanningen. De ska få se.
På sitt rum packade hon snabbt ner sina privata saker i en kartong: fotografiet på henne och Erik, kaktusen hon fått av kollegorna på födelsedagen, favoritmuggen och några småsaker från skrivbordslådan.
Efter tio minuter låg bara hennes kalender kvar på bordet, fylld med noggrant utarbetade planer för företagets utveckling under nästa kvartal. Den hade plötsligt blivit meningslös för henne.
Telefonen började surra envist i väskan igen. Erik.
Anna avvisade samtalet och stängde sedan av mobilen. Just då orkade hon inte tala med någon. Allra minst med honom.
Hon körde inte hem. I stället lade hon kartongen i bagageutrymmet och styrde bilen mot centrum.
Staden sjönk ner i oktoberskymning. Ett tunt, kallt duggregn föll över gatorna. Vid ett trafikljus tvingades hon stanna, eftersom kvällstrafiken hade korkat igen hela vägen framför henne.
Efter en stund tog hon upp telefonen ur väskan, slog på den igen och blev sittande med blicken fastnaglad vid skärmen. Tjugotre missade samtal från Erik. Fem meddelanden på WhatsApp.
”Anna, var är du? Ring mig genast!”
”Mamma har förklarat allt. Vi kan väl prata lugnt?”
”Sluta sura nu, det handlar bara om ett jobb.”
”Kanske är det här till och med det bästa. Du får äntligen tid för dig själv och hemmet. Och ärligt talat, som ekonom är du faktiskt rätt svag. Det är dags att erkänna det.”
”Jag blir sen i kväll, vänta inte uppe.”
Det sista meddelandet fick henne att le snett, trött och besviket.
Så han hade redan valt sida. Fast när hade det egentligen varit annorlunda? Under fem års äktenskap hade Erik inte en enda gång försvarat henne mot sin mor. Inte ens när Maria öppet pikade henne för att de inte hade barn och kallade Anna för en ”ofruktsam gökunge” hade han sagt ifrån. Han hade bara sänkt blicken med skyldig min.
Hon parkerade vid sitt favoritkafé, beställde en stor latte och öppnade den bärbara datorn. I tre år hade hon fört en parallell bokföring och sparat kopior av alla viktiga handlingar. Det var inte så att hon inte litade på sin svärmor. Eller jo, hon litade – men hon kontrollerade också. Åren på ett stort revisionsbolag hade lärt henne att alltid ha en reservplan.
Filerna låg i molnet, krypterade och prydligt sorterade efter datum.
Metodiskt började Anna jämföra sina egna rapporter med de papper Karin hade visat upp tidigare under dagen. Skillnaderna var inte små. Någon hade uppenbart manipulerat siffrorna för att få henne att framstå som inkompetent.
Mest iögonfallande var ändringarna under posten ”Driftskostnader”. Just där hade hon nyligen upptäckt märkliga utbetalningar för konsulttjänster från ett företag som såg ut att vara ett rent endagsbolag.