— Varför är golvet i köket iskallt? Jag bad ju Erik ordna golvvärme när renoveringen drog i gång! Och planlösningen… den är ju helt ogenomtänkt. Vem placerar en diskho så där? Det kommer att stänka vatten åt alla håll.
Rösten tillhörde en kvinna. Den lät självklar, myndig, nästan som om hon redan betraktade bostaden som sin egen. Anna kände inte igen den.
Hon blev stående i hallen med den tunga kartongen fortfarande i famnen. I den låg rester av oasis, hoprullade sidenband och annat som blivit över efter ett tredagars uppdrag med blomsterdekorationer till ett bröllop på landet. Hela ryggen värkte efter alla arrangemang med hortensior och riddarsporrar, fingrarna var ömma av sekatören, och det enda hon hade längtat efter var en het dusch och att få sjunka ner i sängen.
I stället möttes hon i sin egen lägenhet av lukten av stekt fisk och en främmande parfym.
Försiktigt ställde Anna ifrån sig lådan på hallpallen och gick några steg mot kök och vardagsrum. Vid hennes specialritade köksö, uppe på en hög barstol, satt en kraftig kvinna med kortklippt hår i en mörkt auberginefärgad ton. Hon bar Annas favoritmorgonrock i siden. Med en självklar gest rörde hon om i en tekopp och granskade bänkskivan med missnöjd min. Bredvid henne stod Erik, Annas man, och trampade oroligt från den ena foten till den andra.
— Erik, varför står du bara där och tiger? fortsatte kvinnan. Jag sa ju tydligt till dig: köp hellre en lägenhet lite längre ut, men med riktiga avskilda rum. Vad är det här för något? En studentholk. Inte ett uns hemtrevnad.
— Mamma, vi har ju redan pratat om det där… mumlade Erik och lyfte blicken. När han fick syn på Anna försvann färgen ur hans ansikte. — Maria? Skulle du inte komma hem först i morgon bitti?
— Bruden visade sig vara mer resonabel än väntat, så vi kunde lämna platsen tidigare, svarade Anna lugnt, samtidigt som en dov irritation började koka inom henne. — God kväll. Jag tror inte att vi har blivit presenterade.
Kvinnan på barstolen vände sig långsamt om. Hennes skarpa, värderande blick gled över Annas ansikte, den trötta hållningen, de enkla jeansen och den stora stickade tröjan.
— Jaha, hej på dig, svärdotter, sa hon med en ton som om hälsningen var en generös eftergift. — Kristina. Jag tänkte överraska er. Eftersom ni aldrig lyckas ta er hem till mig fick jag väl komma hit och se hur min son har det.
Anna och Erik hade varit gifta i drygt ett år. Bröllopet hade varit enkelt: en vigsel och därefter en middag på restaurang, bara de två. Kristina hade då hänvisat till högt blodtryck och vägrat resa från sin stad. Under hela året hade kontakten mest bestått av telefonsamtal, och även då hade Anna i regel bara räckt över luren till sin man. Och nu hade svärmodern alltså kommit för att bekanta sig med Annas lägenhet innan hon egentligen hade bekantat sig med Anna själv.
— Jag förstår, sa Anna och ansträngde sig för att andas jämnt. — Erik, varför berättade du inte att din mamma skulle komma?
— Jag fick veta det först i går kväll! försökte han försvara sig. — Hon hade redan köpt biljett och ringde från stationen… Jag kunde ju inte skicka hem henne igen. Jag mötte henne, körde hit henne och gav henne reservnycklarna innan jag gick till jobbet.
— Nycklarna, upprepade Anna lågt.
Hennes blick fastnade på morgonrocken över svärmoderns axlar. Sedan såg hon stekpannan där något fett fräste och skvätte olja över det ljusa köksstänkskyddet, det hon själv hade valt ut med sådan omsorg.
— Maria lilla, gå och tvätta händerna nu, så äter vi strax, befallde Kristina och hoppade ner från stolen. — Jag har fixat lite här hemma hos er. Fast någon ordentlig mat hittade jag knappt. Bara en massa gröna blad, ost med mögel på — den slängde jag för säkerhets skull, den var ju uppenbart dålig. Och den där mandelmjölken åkte samma väg. Jag köpte riktig falukorv och stekte fisk. En karl ska ha kött och fisk, inte sådana där trendiga dieter som ni håller på med.
Anna slöt ögonen utan att säga något, räknade långsamt till tio och gick sedan in i badrummet.
Det här började illa, mycket illa. Anna drev en liten blomsterstudio. Arbetet var fysiskt tungt och psykiskt slitsamt, men det gav en bra inkomst. Den rymliga tvåan i ett attraktivt område hade hon köpt två år innan hon lärde känna Erik. Hon hade själv sparat ihop till kontantinsatsen, själv betalat bolånet och själv genomfört renoveringen, med själ och hjärta nedlagt i minsta detalj. Erik hade flyttat in hos henne nästan direkt efter att deras relation blivit seriös. Han hade en tjänst som manager på ett logistikföretag.