Lönen var ganska ordinär, men Erik talade alltid som om han stod på tröskeln till något större. Han berättade gärna om framtida befordringar, nya ansvarsområden och möjligheter som snart, alldeles snart, skulle öppna sig.
För Anna var det till en början inget problem. Hon hade sedan länge lärt sig att stå stadigt på egna ben och inte bygga sitt liv på någon annans löften. De hade kommit överens om en enkel ordning: mat och löpande hushållskostnader skulle de dela på, medan bolånet även fortsättningsvis var hennes ansvar. I praktiken gled ändå allt fler utgifter över på henne. Erik behövde plötsligt pengar till nya däck, sedan skulle han hjälpa en kusin, därefter spara till något vagt affärsprojekt som aldrig verkade bli mer än prat. Anna svalde irritationen. I en familj, tänkte hon, borde man inte räkna varje krona.
Men att låta en annan människa ta över hennes hem, hennes rytm och hennes gränser, det hade hon aldrig gått med på.
Middagen blev allt annat än avslappnad. Kristina satt vid bordet och kommenterade lägenheten som om hon blivit anlitad för en besiktning av allt som var fel.
— Gardinerna är så mörka, sade hon och petade i fisken med gaffeln. Här skulle man ha något ljust, kanske en tunn gardin med små blommor. Och den där soffan, den tar ju upp halva rummet. Om det kommer ett barn, var ska det springa någonstans? Erik, ni får nog fundera på att göra om planlösningen. Sätter man upp en vägg där borta kan man få till ett barnrum.
— Kristina, avbröt Anna henne lugnt, men med en skärpa som inte gick att missa. Den här lägenheten behöver inte byggas om. Jag trivs med den precis som den är.
Svärmodern höjde förvånat på ögonbrynen.
— Du trivs? Men lilla vän, ni är ju gifta nu. Varför ska du låta så självisk? I dag passar det dig, i morgon kanske Erik tycker att det är trångt. När man lever i ett äktenskap har man saker gemensamt. Man måste tänka framåt.
Anna vände blicken mot sin man. Hon väntade sig att han skulle säga något, markera att det faktiskt var hennes bostad och hennes beslut. Men Erik böjde bara huvudet över tallriken och tuggade ovanligt omsorgsfullt, som om maten krävde all hans koncentration.
Några dagar gick. Besöket som Anna hade hoppats skulle stanna vid en helg gled utan någon tydlig gräns över i något som liknade en längre inflyttning. Kristina meddelade att hon behövde genomgå flera undersökningar på en specialistmottagning i Stockholm, och att alltihop kunde ta ungefär en månad.
Varje kväll när Anna kom hem från blomsterstudion möttes hon av nya ingrepp i sitt hem. Kryddorna hon hade valt ut med omsorg hade hällts över i gamla glasburkar som tidigare innehållit snabbkaffe. Hennes pannkakspanna med teflonbeläggning hade skrubbats så hårt med stålull att ytan blänkte metalliskt.
— Jag fick kämpa ordentligt med din stekpanna, förklarade Kristina stolt samma kväll. Den var alldeles svart och hal. Hur kunde ni äta något från den? Så ohygieniskt!
Anna svarade inte. Hon gick in i sovrummet, stängde dörren och grät tyst i nästan tjugo minuter. Pannan hade kostat mer än många människor lade på köksutrustning under ett helt år, men det var inte priset som gjorde mest ont. Det var sättet Kristina utan att fråga klev rakt in i hennes liv och behandlade allt som om det redan tillhörde henne.
På kvällarna brukade Kristina breda ut sig i just den soffa hon några dagar tidigare velat göra sig av med. En gång, när hon satt och zappade mellan kanalerna, fastnade hon vid en gammal film och sade med blicken kvar på skärmen:
— När jag ser på dig, Anna, tänker jag ibland att du är som en sådan där filmhjältinna som ska klara allt själv. Bestämma, organisera, bära hela världen på axlarna. Du har greppet hos en chef, det får man säga. Men kvinnlig lycka bygger man inte på order och envishet. En man behöver värme hemma. Mjukhet. Inte dina buketter, regler och pekpinnar. Karln måste få känna sig som herre i sitt eget hus.
Anna samlade ihop smutsiga koppar från soffbordet, koppar som Kristina hade för vana att lämna lite överallt.
— För att känna sig som herre i huset måste man kanske börja med att faktiskt vara det, sade hon innan hon hann hejda sig.
Kristina vred långsamt på huvudet och kisade mot henne.
— Vad menar du med det där?
— Ingenting särskilt, svarade Anna och gick mot köket. Jag tänkte bara högt.
Hon vred på kranen och sköljde bort tebladen ur kopparna, hårdare än nödvändigt.
Dagen därpå var Anna ledig. Erik hade redan gått till jobbet och Kristina hade åkt till vårdcentralen för ännu ett besök. Lägenheten var ovanligt tyst. Anna bestämde sig för att passa på att sortera bland papperen. Det var snart dags att betala månadsavgifter och räkningar, och Erik brukade slänga avierna i den översta lådan i skrivbordet i vardagsrummet.
Hon drog ut lådan och började bläddra igenom högen. El, vatten, bredband. Under papperen låg en tjock plastmapp som hon inte kände igen. Ur den stack kanten av ett bankavtal fram.
Anna brukade inte rota bland andras saker. Hon avskydde till och med tanken på det. Men bankens logotyp fick henne att stanna upp. Det var samma bank där Erik hade sitt lönekonto. Försiktigt drog hon ut dokumentet.
Det var ett låneavtal. Tecknat i Eriks namn för tre veckor sedan. Beloppet var sjuttio tusen kronor, ett konsumtionslån med hög ränta.