Anna rynkade pannan. Vad skulle Erik med så mycket pengar till? Han hade inte bytt bil, inte köpt något dyrt, inte nämnt några större utgifter. Bit för bit började saker från de senaste månaderna falla på plats. Han hade slutat föra över pengar till mat och skyllt på försenade bonusar. Sedan hade han ”glömt” sin del av bredbandet och garageplatsen.
Hon bläddrade vidare. I mappen låg ännu ett papper: en preliminär kalkyl för ett bostadslån. Under rubriken låntagare stod Eriks namn. Vid kontantinsats fanns ett belopp som obehagligt väl motsvarade värdet på Annas lägenhet, minus det som återstod av hennes eget lån.
Det drog kallt genom bröstet på henne. Hon sjönk ner på stolen och stirrade på siffrorna utan att riktigt se dem.
Samma kväll stod Anna ute på den inglasade balkongen och pysslade med sina växter. Hon höll på att plantera om sin stora fikus och fyllde metodiskt på jord i den nya krukan. Dörren mot vardagsrummet stod på glänt. Erik och Kristina kom hem och slog sig ner i köket, ovetande om att Anna redan var där. Deras röster hördes tydligt.
— Har du pratat med henne? frågade Kristina med missnöjd ton.
— Mamma, vänta lite, svarade Erik lågt men spänt. Jag kan ju inte bara gå fram och säga: ”Maria, vi säljer din lägenhet.” Hon håller fast vid den som om livet hängde på det.
— Sluta vara så mesig, fräste Kristina. Varför tror du att jag kom hit? För att hjälpa dig. Är du man eller inte? Säg att du vill ha barn. Säg att ett barn behöver en rymlig trea i ett lugnt, grönt område. Vi säljer hennes lägenhet, löser hennes lån och använder resten som kontantinsats till en ny bostad. Och då köps den när ni redan är gifta, som gemensam egendom. Ännu bättre vore om en del skrevs på mig också, jag kan ju lägga in mina sparpengar och det jag har från sommarstugan. Jag kan bo hos er och hjälpa till med barnbarnet. Jag håller på att vissna bort där hemma i min lilla håla.
— Mamma, jag har redan tagit 70 000 kronor för att fixa din sommarstuga, svarade Erik nervöst. Jag måste betala på det varje månad. Anna tittar redan snett på mig för att jag knappt bidrar här hemma. Om hon får reda på lånet blir det ett jäkla liv.
— Hon får inte veta något om du bara använder huvudet, kontrade Kristina. Säg att du satsat i något projekt. Hon har pengar, den där, med sina blommor och arrangemang tjänar hon mer än nog. Hon kan gott föda er ett tag. Det går ingen nöd på henne. Det viktiga är att pressa henne om lägenheten. Börja nöta in att det är trångt här och dålig luft.
Anna stod orörlig på balkongen med plastspaden hårt knuten i handen. Jord rann över kanten och föll ner på golvet. Ilskan och förödmjukelsen tog andan ur henne. Plötsligt låg hela bilden framför henne, skarp och obarmhärtig. Deras fräckhet, Kristinas herrefasoner, Eriks undanflykter – allt var inte bara tillfälliga konflikter. Det var delar av en idiotisk men mycket verklig plan att komma åt hennes hem.
Hon lade ifrån sig spaden och borstade av händerna. Hjärtat slog så hårt att det dunkade i tinningarna. Men hon grät inte. I stället spred sig en kall, klar vrede genom kroppen. Samma sorts vrede som en gång hade hjälpt henne att bygga upp sitt företag och överleva bland konkurrenter som gärna sett henne falla.
Anna öppnade balkongdörren och gick in i vardagsrummet.
Samtalet i köket dog tvärt. Erik satte teet i halsen. Kristina stelnade med en kaka halvvägs till munnen.
— Oj, Maria lilla, vi trodde att du fortfarande var på jobbet, sa svärmodern och log så falskt att det nästan knakade. Vi sitter bara här och unnar oss lite fika.
Utan att säga ett ord gick Anna fram till skrivbordet, tog fram mappen, vände tillbaka till köket och slängde den på bordet framför sin man.
— Vad är det här? frågade Erik, och färgen försvann ur hans ansikte.
— Det var precis det jag tänkte fråga dig, Erik, svarade Anna med iskall röst. Vad är det här för lån på 70 000 kronor? Och vad är det för bostadskalkyl där kontantinsatsen råkar sammanfalla nästan exakt med värdet på min lägenhet?
— Har du rotat bland mina saker? försökte Erik gå till motattack och höjde rösten. Vad ger dig rätt till det?
— Jag letade efter räkningarna för el och avgifter, som du för övrigt inte har betalat på fyra månader, skar Anna av honom. Precis som du inte betalar maten. Eller något annat här hemma.
— Du ska inte stå och gapa på din man! lade Kristina sig i och reste sig tungt från stolen. Än sen om han tog ett lån? Han är min son, han ville hjälpa mig att renovera sommarstugan. Vad är det för fel med det? I en familj hjälper man varandra!
— Familj? Anna drog på munnen, men leendet nådde inte ögonen. Hon såg rakt på Kristina och lät ordet hänga i luften.