— …är när människor faktiskt bryr sig om varandra. Men ni kom hit till mitt hem, förstörde mina saker, slängde min mat, levde på mina pengar och sitter nu dessutom och planerar hur ni ska pressa mig att sälja min egendom, så att du kan få en bekymmersfri ålderdom i en ny trea.
— Du har missförstått allt… Erik sträckte sig efter hennes hand, men Anna ryckte undan den med en min av avsmak.
— Nej. Jag har förstått precis. Jag har stått ute på balkongen i tio minuter och hört vartenda ord.
Kristinas ansikte flammade upp i röda fläckar. När hon insåg att det inte längre fanns något att dölja, kastade hon masken och gick till frontalangrepp.
— Vem tror du att du är, som står här och förebrår oss? Giriga människa! Du har klamrat dig fast vid min son! Han slösar sina bästa år på dig och tvingas bo i den här råttfällan! Vilken normal hustru som helst hade för länge sedan skrivit över allt på sin man, så att han fick känna sig som familjens överhuvud. Men du darrar bara över dina pengar!
— Min råttfälla? Anna gick långsamt fram till bordet. — Utmärkt. Om det här är en råttfälla har ni ingen anledning att stanna kvar. Packa era saker. Båda två.
— Va? Erik spärrade upp ögonen. — Anna, vad håller du på med? Vart ska vi ta vägen? Det är mitt i natten!
— Det rör mig inte, svarade hon stilla. — Ta in på hotell. Åk till stationen. Sov i bilen, om ni vill. Ni har en timme på er. Är ni inte ute då ringer jag polisen och säger att det finns obehöriga personer i min lägenhet.
— Det där har du ingen rätt till! skrek Kristina gällt. — Erik är din äkta make! Han har rätt att vara här! Vi har ju betalat på lånet tillsammans halva tiden!
— Bostadslånet togs av mig innan äktenskapet. Alla inbetalningar under äktenskapet har gjorts från mitt privata konto, dit inkomsterna från min firma kommer. Kontoutdragen finns sparade, sade Anna och såg ner på dem båda. — Du har inte lagt en enda krona på den här lägenheten, Erik. Det blir inte svårt att bevisa i domstol. Och i morgon bitti lämnar jag in skilsmässoansökan.
— Du är inte klok! vrålade Erik och for upp från stolen. — Ska du rasera ett helt äktenskap på grund av en lägenhet?
— Det fanns inget äktenskap, Erik. Det fanns bara en praktisk sponsor, och den sponsorn var jag. Tiden börjar nu.
Den följande timmen blev den mest högljudda som lägenheten någonsin hade upplevt. Kristina stormade mellan rummen, slet upp skåp och kastade ner kläder i resväskor medan hon förbannade Anna, Annas föräldrar, hennes blommor och hela stan. Erik växlade mellan hot och ynkliga böner; ena stunden försökte han skrämma henne, nästa lovade han att allting skulle ordna sig, att han skulle skicka hem sin mamma och börja om från början.
Anna satt kvar i fåtöljen med armarna korsade över bröstet och betraktade föreställningen utan att säga ett ord. Till sin egen förvåning kände hon ingen panik. Ingen sorg heller. Bara ett lugn som lade sig över henne som ett svalt täcke.
När dörren till slut slog igen bakom dem gick hon direkt fram till fönstret och öppnade det på vid gavel. Den kalla friska luften vällde in i rummet. Lukten av stekt fisk och främmande anspråk behövde vädras ut så fort som möjligt.
Några månader senare hade Annas liv hittat en helt annan rytm.
Skilsmässan gick oväntat smidigt. När Erik förstod att han inte skulle kunna få loss någon del av lägenheten försökte han i stället kräva Anna på hälften av betalningarna för sitt lån. Han påstod att pengarna hade använts till ”familjens behov”. Men utan kvitton kom han ingen vart. Dessutom vittnade hantverkarna som hade renoverat Kristinas sommarstuga, och deras berättelser satte snabbt punkt för saken. Erik blev ensam kvar med sina skulder.
Redan dagen efter att de hade lämnat lägenheten bytte Anna lås. Sedan möblerade hon om, köpte en ny pläd till soffan, ännu mjukare och fluffigare än den förra, och skaffade en ny pannkakspanna som var bättre än den som förstörts. Hennes blomsterverksamhet började samtidigt växa på allvar. När hon slapp den ständiga psykiska pressen och inte längre behövde bära sin mans ekonomiska nycker på sina axlar, fick hon energi över. Hon hyrde lokalen intill och startade kurser i blomsterbinderi.
Erik försökte kontakta henne flera gånger. Han skickade långa meddelanden där han skrev att han hade begått ett fruktansvärt misstag, att han saknade henne och att han inte stod ut med att bo hos sin mamma i hennes trånga lilla lägenhet. Kristina, klagade han, skällde på honom för varenda krona och tvingade honom att lämna över hela lönen till avbetalningarna på lånet.
Anna orkade sällan läsa klart. Oftast svepte hon bara med fingret över skärmen och arkiverade meddelandet.
Nu, när hon kom hem efter en krävande arbetsdag, låste hon upp dörren och drog in doften av eukalyptus och nybryggt kaffe med ett leende. I hennes lägenhet rådde den sortens stillhet som hon länge hade längtat efter.
Och ingen, absolut ingen, vågade längre tala om för henne var diskhon skulle stå eller vilka gardiner som skulle hänga i hennes fönster.