Annas ansikte mörknade av vrede på bara några ögonblick. Allt var arrangerat. De hade inte bara väntat på den här stunden – de hade förberett den, steg för steg, och uppenbarligen lagt ner möda på att förfalska underlagen.
Hur länge hade de repeterat den här föreställningen? Och varför hade de valt att slå till just nu?
”Vet Erik om det här?” frågade hon lågt och syftade på sin man.
Maria drog på munnen.
”Vad skulle Erik göra åt saken? Han har länge förstått att du inte räcker till. Han har bara tyckt synd om dig.” Hennes röst blev kyligare. ”Men affärer är affärer, Anna. Här finns inget utrymme för sentimentalitet.”
Utanför dörren hördes ett nästan omärkligt prassel. Någon av de anställda stod där ute och lyssnade, det var tydligt. Anna såg framför sig hur hela kontoret redan nästa morgon skulle viska om hennes förödmjukande avsked. Särskilt ivriga skulle de vara på ekonomi- och planeringsavdelningen. Där hade flera länge ogillat henne, just därför att hon hållit hårt i kostnaderna och vägrat godkänna slarviga utlägg.
”Jag kräver en oberoende granskning”, sade hon och försökte resa sig, men benen lydde henne knappt.
”Vad sa du?” Maria stirrade på henne som om hon just hört något fullständigt vansinnigt. ”Försöker du provocera mig med flit? I så fall kan jag meddela att du har lyckats.” Hon pekade mot dörren med ett perfekt manikyrerat finger. ”Där är utgången. Försvinn härifrån, din inkompetenta nolla. Du behöver inte ens skriva någon uppsägning. Beslutet är redan förberett. Med hänvisning till grova ekonomiska oegentligheter, ska du veta. Och du borde tacka oss för att vi inte polisanmäler dig. Enbart för att du råkar vara familj.”
Karin försökte inte ens dölja sitt belåtna leende. Bakom dörren hördes ett kvävt fniss.
Anna reste sig långsamt. Det brusade i huvudet och tårarna brände bakom ögonlocken, men hon tänkte inte ge dem nöjet att se henne bryta ihop. Utan ett ord tog hon sin väska och gick mot dörren.
”Och få inte för dig att ta med dig något från kontoret!” ropade Maria efter henne. ”Vakten håller ögonen på dig. Fast vad skulle du ta? Du lyckades ju inte ens få ordning på din egen avdelning.”
I receptionen hade en liten skara människor redan samlats. Eva låtsades vara upptagen med tangentbordet, men blicken följde girigt varje rörelse Anna gjorde.
Anna gick förbi dem med rak rygg och högt buret huvud.
Det här är inte över, tänkte hon. Jag ska få fram sanningen. Jag vet inte hur ännu, men jag ska göra det. Ni kommer att få se.
I sitt arbetsrum började hon samla ihop sina personliga saker i en kartong: fotografiet på henne och Erik, kaktusen hon fått av kollegorna på sin födelsedag, favoritmuggen som alltid stått bredvid skärmen.
Efter tio minuter låg bara hennes kalender kvar på skrivbordet, fylld med noggrant genomarbetade planer för bolagets utveckling under nästa kvartal. Den betydde ingenting längre. Inte för henne.
Då började mobilen vibrera envist i väskan igen.
Erik.
Anna tryckte bort samtalet och stängde av telefonen. Just nu orkade hon inte tala med någon. Allra minst med honom.
Hon körde inte hem. I stället slängde hon kartongen med sina saker i bagageutrymmet och styrde bilen in mot centrum.
Staden försvann långsamt in i oktoberskymningen. Ett tunt, envist regn föll över gatorna och fick asfalten att glänsa i ljuset från gatlyktorna. Vid ett rödljus tvingades hon stanna; framför henne hade den vanliga kvällstrafiken korkat igen hela vägen.
Anna drog upp mobilen ur väskan, slog på den igen och blev sittande med blicken fastnaglad vid skärmen.
Tjugotre missade samtal från Erik. Fem meddelanden på WhatsApp.
”Anna, var är du? Ring mig genast!”
”Mamma har förklarat allt. Vi kan väl prata lugnt?”
”Sluta sura nu, det handlar bara om jobbet.”
”Kanske är det lika bra? Då kan du äntligen ta hand om dig själv och hemmet. Och ärligt talat, som ekonom är du faktiskt ganska svag. Det är dags att inse det.”
”Jag blir sen i kväll. Vänta inte uppe.”
Det sista meddelandet fick henne att le kort, utan glädje.
Så han hade redan valt sida. Fast när hade han någonsin gjort något annat? Under fem års äktenskap hade Erik inte en enda gång försvarat henne mot sin mor. Inte ens när Maria öppet antytt att det var Annas fel att de inte hade barn och kallat henne för en ”ofruktsam gökunge” hade han sagt emot. Han hade bara tittat bort med skamsen min och låtsats som om han inte hörde.
Anna parkerade vid sitt favoritkafé, beställde en stor latte och fällde upp sin bärbara dator. I tre år hade hon parallellt fört egna kopior av bokföringen och sparat dubbletter av alla viktiga dokument. Inte för att hon inte litade på Maria. Eller jo – hon litade, men kontrollerade. Åren på en stor revisionsbyrå hade lärt henne att alltid ha en reservplan.
Filerna låg i molnet, krypterade och sorterade efter datum.
Systematiskt började Anna jämföra sina egna rapporter med de handlingar Karin hade visat upp tidigare under dagen. Skillnaderna var inte små. Någon hade uppenbart ändrat siffrorna för att skapa bilden av att hon var inkompetent.
Särskilt tydliga var manipulationerna under posten för driftskostnader. Just där hade hon nyligen upptäckt märkliga betalningar för konsulttjänster från ett uppenbart skalföretag.