— Antingen får min mamma nycklarna till vår lägenhet i dag, eller så lämnar jag in skilsmässoansökan i morgon!
Erik slog handflatan i köksbordet med sådan kraft att koppen med det halvdrukna teet hoppade till på fatet. Den lilla silverskeden gled över kanten och föll klingande ner på golvet.
Anna blev sittande och stirrade på sin man i flera sekunder. Det var som om en främmande människa plötsligt stod framför henne i deras lilla kök denna sena oktoberkväll. Utanför fönstret föll ett iskallt duggregn. Vattendroppar kröp långsamt nerför rutan, i ugnen svalnade kycklingen med potatis som hon hade lagat inför hans hemkomst, och på fönsterbrädan lyste den lilla lampan med den varmt gula skärmen. Den brukade Anna alltid tända om höstarna, bara för att hemmet skulle kännas mjukare och mer ombonat.
Samma morgon hade Erik kysst henne vid tinningen, frågat om han skulle köpa bröd på vägen hem och lovat att äntligen sätta upp hyllan i hallen till helgen. Nu stod han mitt emot henne, andades tungt och krävde att hans mamma skulle få nycklar till deras bostad. Det som skar mest i Anna var inte rädsla, utan kränkningen. Deras hem, det som de under åtta år byggt upp bit för bit, hade på ett ögonblick slutat vara en plats där två människor fattade beslut tillsammans.
— Säg det igen, sade hon lågt.
— Du hörde mycket väl vad jag sa.
— Nej. Upprepa det. Långsamt.
Erik drog irriterat handen genom håret.
— Mamma har ingenstans att ta vägen. Hon sålde sin lägenhet, och huset hon investerat i är inte färdigbyggt. Just nu bor hon hos moster Kristina, men där går det inte heller. Det är en etta, och Kristinas man har precis opererats. Mamma kan inte stanna där. Jag sa att hon kunde flytta hit några månader.
— Du sa det?
— Ja.
— Utan att fråga mig?
— Anna, det är min mamma.
— Och det här är mitt hem.
— Vårt hem!
— Precis, Erik. Vårt. Då bestämmer man sådant här tillsammans.
Tystnaden i köket blev så kompakt att hon hörde hur grannen ovanför drog något tungt över golvet. Anna böjde sig ner, plockade upp skeden och lade den bredvid koppen. Hon behövde göra något med händerna, för fingrarna darrade så tydligt att hon inte kunde dölja det.
Hon hade aldrig hatat sin svärmor, även om Erik ibland kastade ur sig det under deras gräl. Tvärtom hade Anna under de första åren efter bröllopet verkligen försökt bli någon nära för Maria — om inte en dotter, så åtminstone en människa hon kunde känna förtroende för. Hon bjöd hem henne på högtider, följde med henne till affärer och körde henne till läkare när hon klagade över blodtrycket.
Men att bo under samma tak var något helt annat. Särskilt efter de där två månaderna för sju år sedan, när Maria hade kommit för att stanna ”bara en liten vecka”. Det hade slutat med att hon möblerade om i köksskåpen, drog fingret över hyllor för att kontrollera damm och en dag slängde Annas favoritpläd med kommentaren: ”Den där ser ändå rätt sliten ut.”
— Jag går inte med på det, sade Anna.
Erik gav ifrån sig ett kort, nästan hånfullt skratt.
— Menar du allvar nu?
— Fullständigt.
— Så min mamma ska alltså hamna på gatan?
— Förvräng inte det jag säger. Din mamma har pengar.
— Vilka pengar?
Anna höjde blicken mot honom.
— Pengarna från lägenhetsförsäljningen.
Erik teg.
Och tystnaden varade lite för länge.
— Erik?
— Hon har lagt in dem i bygget.
— Alltihop?
— I princip.
— I ett bygge som fortfarande inte finns?
— Byggbolaget har blivit försenat.
— Hur mycket försenat?
— Jag vet inte.
— Tre månader? Ett halvår?
Han vände bort ansiktet mot fönstret.
— Nästan ett år.
Anna sjönk långsamt ner på stolen.
Först nu blev hon på riktigt orolig.
Maria hade sålt en bra tvårummare, en bostad hon en gång hade ärvt efter sina föräldrar. En bekant hade övertalat henne att köpa in sig i ett nytt bostadsprojekt i utkanten av staden. Svärmodern hade talat lyriskt om den inhägnade innergården, de stora panoramafönstren och fontänen vid entrén. Hon hade visat färgglada bilder på det framtida huset och försäkrat alla om att hon inom åtta månader skulle flytta in i en helt ny lägenhet.
Anna hade då försiktigt frågat varför hon inte först kontrollerade byggbolaget ordentligt. Svaret hade varit iskallt:
— Mina pengar behöver du inte lägga dig i.
Och nu fanns de där pengarna alltså inte längre.
— Okej, sade Anna till slut. Då hyr vi en lägenhet åt din mamma.
— För vilka pengar?
— Vi kan betala hälften. Resten får hon stå för själv.
Erik vände sig häftigt om.
— Hon har nästan ingenting kvar.
— Då får din bror hjälpa till.
— Lars har bolån.
— Det har vi också.
— Lars har två barn.
— Och vi har en tonårsson som behöver sitt eget rum. Dessutom arbetar jag hemifrån.
Anna lagade kläder och sydde gardiner på beställning. Det minsta rummet i deras trerummare var hennes arbetsrum: två symaskiner, ett stort tillskärningsbord, tygrullar, lådor med tillbehör och pärmar med katalogprover. Det var inte en hobbyhörna, utan en arbetsplats. Nästan hälften av familjens inkomster kom därifrån, och tack vare just de pengarna hade de under de senaste fyra åren kunnat amortera extra på bolånet.
— Då flyttar vi in maskinerna i sovrummet, kastade Erik ur sig.
Först trodde Anna att hon hade hört fel.
— Vad sa du?
— Tillfälligt bara. Mamma kan ta arbetsrummet.
— Och tygerna?
— Ställ dem på balkongen.
— Det är fuktigt där.
— Då får du sälja en del eller köra bort det någon annanstans.
Anna såg på sin man och förstod plötsligt att grälet egentligen inte handlade om ett rum.
Han hade redan bestämt allt.
Utan henne.
— Så du har redan lovat din mamma att hon ska få flytta in?
Erik svarade inte.
— När?
— På lördag.
Färgen försvann ur Annas ansikte.
— I dag är det torsdag.
— Just därför måste vi lösa det nu.
— Har du sagt till henne att jag är med på det?
— Jag sa att vi skulle ordna det.
— Nej, Erik. Du har sagt att hon kan komma hit. Nu försöker du tvinga mig att acceptera det, för annars framstår du som en dålig son.
— Nu räcker det!
Än en gång slog han handflatan i bordsskivan.
— Du har aldrig tålt henne!
— Och du har aldrig vågat säga nej till henne!
Erik ryckte åt sig jackan.
— Om mamma inte kan bo här, då kan du lika gärna betrakta vår familj som över.
Ytterdörren slog igen med en smäll.
Anna blev kvar vid köksbordet.
Hon grät inte.
Av någon anledning var det enda hon kunde tänka på att hon borde stänga av ugnen.