Fast ugnen redan hade varit avstängd i flera timmar.
—
Dagen därpå ringde Maria själv.
— Lilla Anna, sa hon med den där mjuka rösten. Erik berättade att du oroar dig för att jag ska flytta in.
Anna slöt ögonen.
Svärmodern använde alltid den sortens tilltal när hon var på väg att be om något riktigt obekvämt.
— Jag oroar mig inte, Maria. Jag är emot det.
Det blev tyst i andra änden.
— Jaså. Så pass?
— Ja. Så pass.
— Det handlar ju inte om någon lång tid.
— Hur lång tid då?
— Tills lägenheten är färdig.
— Och när blir den det?
— Till våren.
— Vilken vår?
Maria drog efter andan, sårad.
— Det hade jag faktiskt inte väntat mig av dig.
— Vad då, exakt?
— Att du skulle neka en närstående tak över huvudet när hon har det svårt.
Anna lät blicken vandra mot arbetsrummet. På bordet låg ett dyrt grönt tyg som skulle bli en beställning. Intill stod en kopp kallt kaffe, och över fåtöljen hängde nya gardiner som en kund skulle hämta senare på kvällen.
— Varför kan inte Lars ta emot dig?
— Han har barn.
— Vi har Johan.
— Johan är ju nästan vuxen.
— Han är fjorton.
— Just det. Nästan en man.
Anna skrattade till, mer av häpnad än av humor.
— Maria, märker du inte själv hur märkligt det låter? När han ska lämna ifrån sig sitt rum är Johan plötsligt vuxen. Men när han ville åka till sjön med sina kompisar i somras, då var han enligt dig ett litet barn.
— Märk inte ord.
— Jag märker inte ord. Jag försöker bara prata om det här på ett ärligt sätt.
— Och vilka alternativ menar du att det finns?
— Att hyra något åt dig. Vi kan hjälpa till ekonomiskt.
— Jaha, så jag är en främling nu? Någon man skickar iväg till en hyreslägenhet?
Det var då Anna förstod det fullt ut.
Det handlade inte bara om pengar.
Maria ville in just hos dem.
—
På lördagen, klockan halv tio på förmiddagen, ringde det på dörren.
Anna öppnade.
Ute i trapphuset stod Maria.
Bredvid henne trängdes fyra enorma resväskor, två rutiga kassar, en kartong med porslin, en tv och en kruka med en fikus i.
Bakom sin mor stod Erik och log urskuldande.
— Mamma, kom in.
Anna ställde sig kvar i dörröppningen.
— Nej.
Leendet dog på Eriks ansikte.
— Anna, börja inte spela teater nu.
— Jag sa vad som gällde.
— Hon är redan här.
— Det ser jag.
Maria drog långsamt av sig handskarna.
— Erik, låt det vara. Du ser ju själv att vi inte är välkomna.
Det var just den tonen, det stilla martyrskapet i ”vi är inte välkomna”, som träffade Erik hårdare än något skrik hade kunnat göra.
— Det här är min lägenhet också! röt han. Mamma, gå in.
Han tog tag i en av väskorna.
Anna flyttade sig inte.
— Ställ ner den.
— Gå åt sidan.
— Erik, om du bär in hennes saker nu visar du mig att min åsikt inte betyder någonting i den här familjen.
— Och om jag inte gör det visar jag min mamma att jag överger henne!
— Varför måste valet alltid stå mellan mig och din mamma?
— För att du har gjort det till det!
I samma ögonblick kom Johan ut från sitt rum.
Han var lång och mager, klädd i en sliten T-shirt, och stod några sekunder och såg på de vuxna.
— Hej, farmor.
— Johan, lille vän…
— Pappa, sluta skrika på mamma.
Erik stelnade.
— Gå in på ditt rum.
— Jag hör allt ändå.
— Johan!
— Du vrålar ju så hela lägenheten hör.
Anna blev blek.
— Johan, snälla.
Pojken vände sig om och gick tillbaka.
Maria suckade tungt.
— Se vad det har blivit av alltihop. Barnet börjar tillrättavisa sin far.
Någonting brast inom Anna.
Hon tog ett steg åt sidan.
— Okej.
Erik stirrade på henne.
— Vad sa du?
— Hon får bo här.
Maria rätade nästan omärkligt på ryggen.
Men Anna fortsatte:
— Fram till första januari. Inte en dag längre. Och jag tömmer inte mitt arbetsrum.
— Var ska mamma sova då?
— I vardagsrummet.
— På soffan?
— Ja.
Maria pressade ihop läpparna.
— Det gör inget, Erik. Jag är inte kräsen. En liten soffa duger bra åt mig.
Hon klev in.
Och redan i samma stund förstod Anna att hon hade gjort ett misstag.
—
De tre första dagarna var allt nästan för perfekt.
Maria steg upp före alla andra, kokade gröt, torkade av köksbordet och tog emot Johan när han kom hem från skolan.
— Ser du? viskade Erik på kvällarna. Du oroade dig i onödan.
Den fjärde dagen var burken med det dyra kaffet borta.
— Jag hällde över det, förklarade Maria. Varför ska man belamra köket med en massa burkar?
Den femte dagen hittade Anna sina tyger ute på balkongen.
— Jag behövde fälla ut soffan, annars fick jag inte plats.
— De kan dra åt sig fukt!
— Äsch, inte händer det något på en enda natt.
Den sjätte dagen hade Maria möblerat om i hälften av köksskåpen.
Den sjunde hade hon kastat Annas gamla stekpanna.
Den åttonde öppnade hon dörren för en av Annas kunder och sa:
— Ta gärna av er skorna, vi håller rent här.
Sedan frågade hon:
— Och hur mycket betalar ni henne för de där gardinerna?
På kvällen låste Anna in sig i badrummet och grät för första gången.
Inte för att Maria var ett monster.
Utan för att Anna bit för bit höll på att suddas ut ur sitt eget hem.
—
Efter två veckor kom det första verkligt allvarliga bråket.
Anna hade varit och handlat. När hon kom tillbaka såg hon att dörren till arbetsrummet stod öppen.
Vid klippbordet satt Maria.
Framför henne låg papper utspridda.
— Vad håller du på med?
Svärmodern ryckte till.
— Ingenting.
Anna fick syn på pärmen.
Bolånehandlingarna.
— Var hittade du dem?
— De låg i skåpet.
— I ett låst skåp.
— Men måste du börja direkt?
Anna ryckte åt sig pärmen.
— Har du rotat bland mina saker?
— Jag ville bara se hur mycket ni har kvar att betala.
— Varför då?
Maria log plötsligt.
— Jag var bara nyfiken.
En kyla drog genom Anna.
— Gå inte in här igen.
— Det här är min sons lägenhet.
— Hälften av den är min.
— Just det, hälften.
Orden lät märkliga.
Anna lade dem på minnet.
—
Ytterligare en vecka senare ringde moster Kristina.
— Anna, får jag fråga dig en sak?
— Självklart.
— Bor Maria hos er nu?
— Ja.
— Sa hon varför hon flyttade från mig?
— Hon sa att det blev för trångt hos er.
Det blev tyst i luren.
— Anna… vi kastade inte ut henne.
Anna satte sig ner.
— Vad menar du?
— Hon packade ihop själv. Hon sa: ”Jag åker till Erik, där finns det gott om plats.”
— Men Erik sa att…
— Jag vet inte vad Erik har sagt. Hos oss hade hon kunnat bo hur länge som helst.
Det började sticka obehagligt i Annas fingrar.
— Kristina… stämmer det att hennes pengar är slut?
Kvinnan suckade tungt.
— Det kan jag inte säga säkert. Men för ett par månader sedan sa hon något som fick mig att undra.