hade hon nämnt, nästan skrytsamt, att hon faktiskt hade lagt undan en del på ett konto. Hon hade sagt: ”Så dum är jag inte att jag ger bort varenda krona.”
Anna sänkte långsamt mobilen.
Den kvällen tog hon inte upp saken med Erik.
För första gången på många år valde hon att inte lita blint, utan att ta reda på mer först.
—
Några dagar senare gick Maria hem till en väninna.
I köket fick Anna syn på hennes kvarglömda telefon.
Skärmen tändes till.
Ett meddelande hade kommit.
”Maria, vi vill påminna om att tiden för ert bankfack…”
Anna vände bort blicken.
Hon tänkte inte läsa i någon annans mobil.
Men samma kväll ställde hon frågan rakt ut.
— Har din mamma ett bankfack?
Erik rynkade pannan.
— Var har du fått det ifrån?
— Har hon det eller inte?
— Jag vet inte.
— Och ett sparkonto?
— Vadå för sparkonto?
Då berättade Anna om samtalet med Kristina.
Först vägrade Erik tro på det.
Sedan ringde han sin mamma.
— Mamma, har du pengar kvar?
Marias ansikte förändrades direkt.
— Vilka pengar menar du?
— Från lägenhetsförsäljningen.
— Jag har ju sagt…
— Svara bara, mamma.
Hon teg länge.
— Lite grann.
— Hur mycket?
— Erik, lilla vän…
— Hur mycket?
— Hundraåttiotusen.
Anna blev alldeles stilla.
Erik sjönk ner på en stol.
— Hundraåttiotusen kronor?
— Det är allt jag har kvar!
— Du sa att du inte hade någonting!
— Vad skulle jag göra då? Betala mina sista pengar till främlingar för en hyreslägenhet?
Anna skrattade till.
Inte av glädje.
Snarare på ett sätt som nästan skrämde henne själv.
— Så du har alltså pengar, men du vill inte försörja dig själv?
— Varför ska jag kasta pengar på främmande människor när min son har tre rum?
— Därför att din son är gift!
— Och?
— Därför att han har en egen familj!
Maria for upp från stolen.
— Jag är hans familj!
— Och vad är jag då?
Svärmodern såg på henne.
Sedan sa hon de ord Anna aldrig skulle glömma:
— Hustrur kommer och går. En mor har man bara en.
Erik reste sig.
— Mamma…
— Vadå ”mamma”? Sa jag något som inte stämmer?
Anna väntade.
Hon behövde bara en enda mening från honom.
”Anna är min fru, och du har ingen rätt att tala så där om henne.”
Men Erik sa ingenting.
Och det räckte.
—
Nästa morgon packade Anna sin resväska.
Erik hittade henne i sovrummet.
— Vart ska du?
— Till min syster.
— På grund av det som hände i går?
— Nej. Inte bara det.
Hon drog igen dragkedjan.
— På grund av de senaste tre veckorna.
— Anna, mamma gick för långt. Hon var upprörd.
— Och du då?
— Vad menar du?
— Du stod tyst. Igen.
— Jag ville inte skapa bråk.
Anna log bittert.
— Du vill aldrig bråka med din mamma. Därför hamnar bråken alltid hos mig.
— Överdriv inte.
— Jag överdriver inte. Jag är bara trött på att behöva bevisa att jag också har rätt till mitt eget hem.
— Och vad händer nu?
— Jag vet inte.
— Skilsmässa?
Anna såg på honom.
— Det var faktiskt du som föreslog det.
Erik blev blek.
— Jag sa det i affekt.
— Men jag hörde det på allvar.
Sedan gick hon.
Johan följde med henne.
—
De första två dagarna ringde Erik oavbrutet.
På den tredje dagen tystnade han.
På den femte skickade han ett meddelande:
”Är det inte nog nu? Kom hem.”
Anna svarade:
”När din mamma har flyttat.”
Svaret kom nästan genast:
”Jag tänker inte kasta ut henne.”
Anna stängde av telefonen.
En vecka senare var det Maria själv som ringde.
Rösten lät helt annorlunda.
— Anna…
— Ja?
— Kan vi prata?
— Prata då.
— Kan du komma hit?
— Varför?
Plötsligt började svärmodern gråta.
— Snälla.
Anna åkte dit på kvällen.
Det var Erik som öppnade dörren.
Han såg förfärlig ut: orakad, insjunken i ansiktet och med mörka ringar under ögonen.
— Vad har hänt?
Han svarade inte, utan släppte bara in henne.
I köket satt Maria.
Framför henne låg en bunt papper.
— Anna lilla…
— Vad är det som pågår?
Svärmodern sköt fram ett dokument.
Anna började läsa.
Kylan spred sig genom händerna.
Det var ett avtal.
Men inte ett byggavtal.
Ett låneavtal.
— Vad är det här?
Maria gömde ansiktet i händerna.
Det var Erik som svarade.
— Mamma har tagit lån.
— Varför?
Ingen sa något.
— Varför?
— Till Lars, viskade Maria.
Anna sjönk långsamt ner på en stol.
Det visade sig att den yngre sonen, Lars, nästan ett år tidigare hade bestämt sig för att öppna en liten bilverkstad. Pengarna hade inte räckt. Banken hade nekat honom på grund av gamla betalningsanmärkningar, och då hade hans mamma tagit lånet i sitt eget namn. Sedan hade han behövt mer. Efter det hade Lars lånat av bekanta. Till slut hade verksamheten börjat gå med förlust.
— Och lägenheten? frågade Anna.
Maria började gråta ännu häftigare.
— Jag sålde den inte bara för byggets skull.
Erik slöt ögonen.
— Hon gav hälften av pengarna till Lars.
— Visste Erik om det?
— Nej!
Han vände sig häftigt mot Anna.
— Jag svär, jag visste ingenting.
— Och de där hundraåttiotusen?
— De är nästan borta, mumlade svärmodern. Avbetalningar… räntor…
Därför hade hon varit så desperat ovillig att hyra något eget.
Därför hade hon försökt flytta in hos sin äldste son.
Men det värsta kom först en minut senare.
— Lars är försvunnen, sa Erik.
— Vad menar du?
— Han har åkt. Telefonen är avstängd. Hans fru säger att hon inte vet var han är.
Maria lyfte sina svullna ögon.
— Erik säger att lägenheten måste säljas.
Anna förstod inte genast.
— Vilken lägenhet?
Svärmodern såg på henne.
Och då föll allt på plats.
Mappen med bolånehandlingarna.
Frågorna om bostadens värde.
Den märkliga kommentaren: ”Hälften.”
— Ni ville alltså att Erik skulle sälja vår lägenhet?
Maria teg.
— Var det därför ni rotade i våra papper?
— Jag tänkte… om man sålde den här och köpte något mindre…
Anna for upp.
— Menar ni allvar?
— Anna, lugna dig, lade Erik sig i.
— Visste du om det?
— Nej!
— Men nu vet du. Så vad säger du?
Erik drog händerna över ansiktet.
— Mamma riskerar att hamna i domstol.
— Man blir inte fängslad för skulder, Erik.
— Det handlar inte bara om banken. Det finns människor som Lars är skyldig pengar.
— Och?
Erik såg henne rakt i ögonen.
— Mamma vill att vi säljer vår lägenhet, betalar skulderna och köper en tvåa åt oss.
Det kändes som om någon slagit Anna i bröstet.
— Och du?
Han svarade inte.
— Erik. Jag frågar dig en sista gång. Vad föreslår du?
— Jag vet inte.
— Det gör jag.
Hon tog sin väska.
— Nej.
— Anna…
— Nej. Ingen får vår lägenhet. Ingen får min andel. Ingen får Johans pengar.
Maria flög upp.
— Så du tycker att de ska få döda mig?
— Försök inte manipulera mig!
— Det är du som vänder min son mot sin mor!
— Er yngre son tog pengarna och försvann! Varför är det den äldre sonen som ska betala?