Kristina visste precis hur djupt den sorgen fortfarande satt i mig.
”Lämna min mamma utanför det här”, sade jag lågt.
”Om hon hade uppfostrat dig ordentligt hade jag inte behövt göra det åt henne nu.”
Hon sköt pennan över bordet mot mig. När jag inte rörde den lutade hon sig fram, grep tag om min handled och försökte tvinga in pennan mellan mina fingrar.
Det var då jag fick syn på vattenkaraffen som stod framför mig.
Jag hade inte tänkt låta allt spåra ur. Jag ville inte ställa till med uppträde, och framför allt hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle vara den som förstörde mitt eget bröllop.
Men sedan hörde jag Erik säga:
”Gör det inte svårare för oss än det redan är.”
Oss.
Han menade sig själv och sin mamma.
Inte mig.
Jag tog tag i karaffen, lyfte den och hällde vattnet rakt över Kristinas ansikte.
Ett gemensamt, chockat rop gick genom lokalen.
Vattnet rann nedför hennes omsorgsfullt uppsatta hår, förstörde sminket och fortsatte vidare över den dyra spetsklänningen. Kristina stod som fastfrusen. Munnen var halvöppen, men under flera sekunder kom inte ett enda ljud ur henne.
Jag ställde lugnt tillbaka den tomma karaffen på bordet.
”Där har du mitt svar”, sade jag.
”Har du blivit fullständigt galen?” vrålade Erik.
En av Kristinas väninnor rusade fram med en bunt servetter i händerna, men Kristina knuffade undan henne med en rasande gest.
”Du ber om ursäkt. Genast!” befallde min man.
I stället reste jag mig upp och tog mikrofonen som Kristina hade lagt ifrån sig på bordet.
”Eftersom vi tydligen har börjat offentliggöra privata familjeregler här i kväll, tänker jag passa på att presentera några av mina.”
Erik sträckte sig efter mikrofonen, men min pappa steg fram och ställde sig mellan oss.
”Låt min dotter tala färdigt”, sade han.
Hans röst var stillsam, men just därför lät den farligare än om han hade skrikit.
Jag drog ett djupt andetag.
”Min första regel är enkel: min lön är min. Jag bestämmer själv vad den ska användas till. Ingen får tillgång till mitt konto bara för att jag har gift mig.”
Kristinas läppar darrade av ilska.
”För det andra behåller jag lägenheten efter min mormor. Den tillhör mig. Inte Erik. Inte hans mamma. Och förresten har Erik tydligen berättat för sin familj att han köpt den. Sanningen är att han har bott gratis hos mig i nästan ett år.”
Ett oroligt sorl började sprida sig mellan borden.
Erik blev kritvit i ansiktet.
”Det där angår inte gästerna”, väste han.
Jag såg på honom.
”Men mitt kontonummer angår dem?”
Han svarade inte.
”Min tredje regel”, fortsatte jag, ”är att jag inte tänker tjäna någon blint. Jag hjälper gärna människor jag älskar och människor som behandlar mig med respekt. Men jag tänker aldrig bli en obetald tjänare åt en familj som på min bröllopsdag försöker ta ifrån mig mina besparingar, mitt hem och min frihet.”
Jag drog av vigselringen från fingret och lade den framför Erik på bordet.
När ringen träffade porslinstallriken hördes bara ett svagt litet klingande. Ändå lät det i mina öron mer slutgiltigt än allt annat som hade sagts den kvällen.
”Och innan ni fortsätter att planera”, tillade jag, ”bör ni veta att jag inte har skrivit under något köpekontrakt för min lägenhet. Handpenningen till huset har inte heller betalats.”
Erik stirrade på mig som om han inte hade förstått orden.
”Du sade att du skulle ordna det i går.”
”Det var faktiskt min avsikt från början. Men sedan började jag undra varför du plötsligt hade så bråttom och pressade mig så hårt. Därför gick jag i går till min advokat.”