— Från och med nästa måndag tar du obetald ledighet, utan diskussion, för hela min släkt kommer hit, — förklarade Erik redan i hallen, utan att ens bemöda sig om att stänga ytterdörren efter sig. — På lördag morgon ska du åka till stationen och möta mamma, alltså din svärmor Anna, och min syster Maria. De behöver snabbt hinna runt till några vårdmottagningar här i stan, köpa lite ordentliga sommarkläder i riktiga butiker och dessutom få se storstaden, komma bort lite från vardagen.
Han fortsatte som om allt redan var avgjort:
— Jag har redan lovat mamma i telefon att du ska baka en hel hög av dina köttpajer tills de kommer. Och i övrigt ska de inte behöva tänka på några praktiska bekymmer alls medan de är här. Läkare, transporter, färska råvaror — allt sådant tar vi hand om. Jag har redan preliminärbokat tider åt dem på en bra klinik, så du får köra dem med din bil hela veckan och laga ordentliga middagar. Tio dagar går fort, du klarar det där utan problem.
Jag tog långsamt av mig arbetsskorna, ställde dem prydligt på nedersta hyllan i skostället och såg noga på min man. I hans blick fanns den där orubbliga självsäkerheten hos en människa som vant sig vid att förfoga över andras tid, pengar och krafter som om de vore hans egna. Någonstans inom mig klickade det till, som om en osynlig strömbrytare slagits om och plötsligt belyste allt som länge varit uppenbart. Min lagvigda make blandade då och då ihop vigselbeviset med ett kapitulationsavtal. Han tycktes på fullt allvar tro att äktenskapet automatiskt gav honom fri dispositionsrätt över min lägenhet, den jag ärvt efter mormor, liksom över min bil och varje ledig timme i mitt liv.
— Nej, älskling, — svarade jag lugnt och tydligt, medan jag såg honom rakt mellan ögonen. — Min ordinarie semester börjar om exakt tio dagar, alltså morgonen efter att dina gäster enligt plan ska åka hem igen. Det är då jag själv reser bort och vilar upp mig. Min vistelse på kurhotellet utanför stan är redan betald, och jag tänker inte flytta mina privata planer en enda dag för att du har delat ut löften i mitt namn.
— Vad menar du med nej?! — Erik satte nästan luften i halsen av förvåning, och hans upprörda röst fyllde genast hela den lilla hallen. — Jag har ju redan lovat dem alltihop! De har köpt tågbiljetter och håller på att packa väskorna. Vem ska ta hand om dem här om du plötsligt sätter dig på tvären?
— Den som har lovat får också ta hand om det, — svarade jag och ryckte likgiltigt på axlarna, medan jag gick förbi honom in i vardagsrummet. — Vet du, påtvingad gästfrihet liknar välgörenhet med någon annans bankkort. Det ser väldigt generöst och ädelt ut ända tills den verkliga kontoinnehavaren spärrar åtkomsten. Dina släktingar är ditt personliga ansvar, inte mitt serviceuppdrag. Och eftersom jag redan hör din nästa fråga innan du ens hunnit ställa den, påminner jag dig om att du fortfarande inte har tagit körkort. Min bil behöver jag dessutom varje dag i jobbet. Den ingår alltså inte i ert fullspäckade utflyktsprogram.
Jag arbetade som ansvarig medicinsk administratör i arkivet på det centrala sjukhuset i stan. På lördagar hade vår avdelning alltid jourpass enligt ett fastställt schema, och ingen chef skulle ändra en redan godkänd bemanning bara för att Erik plötsligt fått ett familjärt infall.
Bakom mig hördes bara ett irriterat frustande. Han blev stående kvar i hallen, förnärmad och stum av vrede. In i det sista hade han på något märkligt sätt trott på kvinnlig foglighet som en naturkraft, vilket var ganska komiskt för en man med tydliga grå stråk vid tinningarna. Han var ärligt övertygad om att jag skulle muttra lite för syns skull, men att jag på fredagskvällen ändå snällt skulle ställa mig vid spisen och forma hemlagade biffar i industriell skala.
Ett praktiskt råd till den som någon gång hamnar i samma situation: när en hel skara objudna gäster plötsligt förväntas invadera hemmet, och man inte tänker bära allt arbete ensam, gäller det att agera innan de står på tröskeln.