Knepet, som räddar en från att förvandlas till oavlönad kökspersonal, fick jag en gång av en mycket rutinerad kollega på sjukhusarkivet. Dagen innan gästerna väntas dyka upp skriver man ett kort, tydligt avtal om hur hushållsarbetet och kostnaderna ska fördelas. Sedan lägger man papperet där ingen kan missa det. Punkt för punkt ska det framgå vem som betalar extra el, vatten och annat, vem som handlar maten och vilka veckodagar respektive person ansvarar för matlagningen. Om den som bjudit in släkten inte vill skriva under, eller vägrar ta ekonomiskt ansvar, försvinner också varje tänkbar moralisk skyldighet för dig att passa upp på hans familj.
Sent på fredagskvällen öppnade Erik vårt stora kylskåp med en förväntansfull min. I nästa sekund stelnade han till. På de blanka glashyllorna stod bara ett mjölkpaket, en liten ostbit och mina plastlådor med dietmat, noggrant förberedda för arbetsveckan. Inga jättegrytor med mustig soppa. Inget marinerat kött som väntade på ugnen. Och definitivt inga hembakade pajer.
— Var är all riktig mat? frågade han förvirrat och slog igen kylskåpsdörren lite väl hårt. Tåget kommer ju klockan sex i morgon bitti. De kommer att vara hungriga!
— På närmaste mataffär, Erik. Troligen i kyldisken med färdigmat, svarade jag och vände lugnt blad i min bok. Du måste upp väldigt tidigt i morgon, så jag rekommenderar att du ställer klockan på fem. Då hinner du beställa taxi till stationen i tid.
På lördagsmorgonen skakade hela min annars så fridfulla lägenhet när Eriks släktingar stormade in i hallen som ett mindre naturfenomen. Min svärmor Karin tog genast rollen som överbefälhavare. Tanten Anna utsåg sig själv till sträng inspektör. Och svägerskan Maria hade uppenbarligen kommit med ett enda mål: att gratis utnyttja alla bekvämligheter som stadslivet kunde erbjuda.
Ockupationen av mina kvadratmeter började omedelbart. Karin slog sig självklart ner i den stora soffan i vardagsrummet, som om den alltid hade tillhört henne. Anna krävde utan dröjsmål en mjuk extrasäng nära det öppna fönstret. Maria stod kvar i hallen, såg sig omkring med en äcklad min och drog missnöjt på munnen.
— Var är mitt eget rum? sa hon bortskämt. Menar ni att jag ska sova i samma rum som de äldre?
Erik, röd i ansiktet av ansträngning, släpade fram en uppblåsbar madrass ur förrådet och bar in den i vardagsrummet. Vårt sovrum fick han nämligen inte ens diskutera. Redan veckan innan hade jag gjort fullkomligt klart att inga gäster, hur nära släktingar de än påstod sig vara, skulle flytta in i vår sängkammare.
Jag kom hem från mitt pass exakt klockan sex på kvällen. I hallen låg en tydlig lukt av lugnande droppar, bränd matolja och lågintensiv panik. Min äkta make, blossande röd av värme och svettig som efter ett gympass, rusade skrämt mellan köket och vardagsrummet med ett stort fat hastigt kokta korvar.
— Sara, varför hämtade Erik oss vid stationen i en vanlig taxi? Varför kom inte du med bilen? frågade svärmor Karin från soffan, där hon satt lika majestätiskt som en drottning på sin tron. Och varför står han och lagar middag nu? Vi är ju alldeles utmattade efter resan!
Jag lät blicken vandra över denna hastigt uppkomna filial till ett dårhus.
— Därför att det var Erik som bjöd hit er, Karin, svarade jag vänligt och nickade mot sällskapet. Jag har haft ett tungt arbetspass på sjukhuset i dag, och jag kan tyvärr inte lämna jobbet bara för att hinna hem och koka korv åt er. God kväll, gör er hemmastadda.
På måndagen tvingades Erik ringa sin chef och ödmjukt förhandla länge för att få sex arbetsdagar ledigt utan lön. Dessutom fick han offra alla sparade komplediga dagar han hade samlat ihop under året. Det ogenomtänkta beslutet skulle visa sig bli dyrt.