Efter middagen reste sig Anna utan att säga något, samlade ihop kopparna från bordet och bar ut dem i köket. Birgitta gjorde inte minsta ansats att hjälpa till. Hon satt kvar och berättade ivrigt för släktingarna om hur Maria minsann hade “skapat allt på egen hand”, medan Anna, enligt henne, inte hade gjort annat i livet än att springa runt i sjukhuskorridorer med hink och trasa.
Erik satt bredvid sin mor och stirrade envist ner i tallriken.
Efter sådana familjekvällar brukade Anna oftast tiga, ta sina saker och åka till arbetet. Hon hade lärt sig att svälja förödmjukelsen utan att visa något. Men den här gången stannade hon plötsligt upp vid ytterdörren.
— Birgitta, sade hon med lugn röst, kan jag få tala med dig en minut?
Svärmodern höjde förvånat på ögonbrynen.
— Vad är det nu då? Blev du sårad igen för att du fick höra sanningen?
— Nej, svarade Anna. Jag vill bara be dig att sluta kalla mig sjukhusbiträde.
Det blev genast alldeles tyst kring bordet.
— Men oj, så känsliga vi har blivit! fnös Birgitta. Var arbetar du någonstans? På sjukhus. Då är du väl ett biträde.
Anna teg ett ögonblick innan hon svarade.
— Jag är läkare.
— Ja, naturligtvis, sade Maria hånfullt. Numera tror väl varenda människa i vit rock att hon är doktor.
Anna vände långsamt blicken mot sin svägerska.
— Jag tog examen från läkarprogrammet för fjorton år sedan. Jag har högsta specialistkompetens inom mitt område. Och för tre år sedan utsågs jag till verksamhetschef för ett regionalt perinatalcentrum.
Någon längre bort vid bordet hostade generat.
Birgitta log fortfarande, men leendet började stelna och försvinna från hennes ansikte.
— Verksamhetschef? upprepade en man från andra änden av bordet.
— Ja.
Maria rynkade pannan.
— Varför har vi aldrig fått veta det?
— Därför att ingen av er någonsin har frågat.
Först då lyfte Erik blicken.
— Anna, måste du verkligen dra upp det här nu?
Hon såg på sin man utan att vika undan.
— Jag drar inte i gång någonting, Erik. Tvärtom. Jag sätter punkt.
Birgitta lutade sig bakåt mot stolsryggen.
— Nåväl, låt oss säga att du är chefsläkare. Och? En fin titel har aldrig gjort någon till en god människa.
— Det håller jag helt med om, sade Anna stilla. Men en tjänst som ekonom gör inte heller Maria klokare eller mer framgångsrik än alla andra.
Svägerskan blossade omedelbart upp.
— Vad har jag med det här att göra?
— Ingenting egentligen. Jag ville bara visa hur obehagligt det är när någon i åratal reduceras till en bekväm etikett.
Anna tog sin väska.
— Jag måste åka nu.
— Självklart, kastade Birgitta ur sig med syrlig röst. Sådana storheter kan ju inte sitta länge vid ett vanligt familjebord.
Anna svarade inte.
Hon lämnade lägenheten, drog igen dörren bakom sig och kände för första gången på tolv år inte den välbekanta smärtan i bröstet, utan en märklig lättnad.
Etapp 2. Under natten började kampen om ett liv på förlossningen.
Anna kom fram till det perinatala centret kvart i elva.
På akutmottagningen stod redan en orolig barnmorska och väntade på henne.
— Anna, det är akut. Patienten är tjugonio år, gravid i vecka trettioåtta. Blodtrycket ligger på tvåhundra över etthundratjugo och hon har haft kramper.
På ett ögonblick samlade Anna sig.
— Var är hon?
— I undersökningsrummet. Hon är förvirrad och svår att få kontakt med.
Anna drog snabbt på sig läkarrocken och gick in.
På britsen låg en ung kvinna. Ansiktet var kritvitt och hela kroppen spänd. Intill väggen stod hennes mor och grät tyst.
— Patienten heter Karin, förklarade barnmorskan. Hennes man är på väg hit.
Anna gick närmare och bedömde situationen med en enda snabb blick.
— Operationssalen ska göras klar omedelbart. Ring narkosläkare och neonatolog. Proverna ska prioriteras. Magnesiumsulfat ges enligt rutin.
Barnmorskan kastade en blick mot monitorn.
— Anna, barnets hjärtljud börjar sjunka.
— Då väntar vi inte en minut till.
Det var som om hela våningsplanet vaknade av samma signal.
Sjuksköterskorna skyndade efter den utrustning som behövdes.
Undersköterskorna såg till att korridoren röjdes fri.
Läkarna tog kontakt med laboratoriet och pressade fram snabbsvar.
Den unga ST-läkaren Emma stod bredvid Anna och skakade så tydligt att hon inte kunde dölja det.
— Anna, jag är rädd att göra fel, viskade hon.
Anna såg på henne, skarpt men inte hårt.
— Att vara rädd är normalt. Att gripas av panik är det inte. Gör exakt det du har lärt dig.
Tio minuter senare inleddes operationen.
Karins tillstånd försämrades nästan inför deras ögon.
Blodtrycket gick inte att få stabilt.
Sedan tillstötte en inre blödning.
Barnets hjärtljud fortsatte att falla, slag för slag, allt djupare.