— Anna, fostrets puls är nere på fyrtio!
— Då arbetar vi snabbare.
Några minuter senare skar ett första, svagt spädbarnsskrik genom operationssalen.
Men ljudet dog nästan genast bort.
— Flickan andas inte!
Neonatologen tog emot barnet utan en sekunds tvekan och påbörjade återupplivningen.
Samtidigt fortsatte Anna kampen för att rädda modern.
— Blodförlusten ökar.
— Blodet är på väg upp.
— Trycket sjunker igen!
Annas röst förblev stadig, låg och exakt.
Ändå visste varenda människa i rummet vad som stod på spel. Ett enda felsteg kunde nu kosta liv, och tiden räknades inte längre i minuter utan i sekunder.
Ute i korridorerna tändes extra belysning.
Läkare kom instörtande direkt hemifrån. De hade arbetat tillräckligt länge med Anna för att veta att om hon kallade in folk mitt i natten, då var det inte fråga om rutin. Då var situationen allvarlig på riktigt.
Först efter fyrtio långa minuter började den lilla flickan andas på egen hand.
— Rytmen är tillbaka! ropade neonatologen tydligt.
Ytterligare ungefär en halvtimme senare lyckades de få Karins tillstånd under kontroll.
När Anna till slut kom ut från operationssalen hade gryningen nästan hunnit fram.
Klockan visade 04.38.
Hon drog av sig handskarna och lutade sig för ett ögonblick bakåt mot väggen.
I korridoren stod nästan hela teamet som hade deltagit i operationen.
— Mamman lever. Flickan också, sade Anna. — Ni gjorde ett fantastiskt arbete allihop.
Emma brast plötsligt i gråt.
— Anna… om du inte hade samlat oss…
— Om inte var och en här hade gjort sitt jobb, hade det inte räckt att jag var på plats, svarade Anna.
I samma stund kom Karins mamma rusande ut från ett rum intill.
När hon fick syn på Anna kastade hon sig nästan fram till henne.
— Doktorn! Tack! Ni räddade min dotter och mitt barnbarn!
Anna grep varsamt tag om kvinnans axlar och höll henne upprätt.
— Det var hela teamets insats.
— Nej, ni gjorde mer än så!
Kvinnan kysste hennes händer och sade sedan högt, utan att bry sig om alla som stod omkring dem:
— Må Gud ge er hälsa, Anna!
Ingen i korridoren log. Ingen försökte lätta upp stämningen med ett skämt.
Personalen stod bara tyst och såg på sin chef.
Med respekt.
Etapp 3. Hela förlossningsavdelningen ställde sig rakryggad framför henne
Anna var på väg mot sitt arbetsrum när hon plötsligt hörde en röst hon kände alltför väl.
— Där har vi ju vår lilla städerska! Inte ens på nätterna kan hon hålla sig borta från sjukhuskorridorerna!
Vid ingången till avdelningen stod Birgitta.
Bredvid henne fanns Maria och ytterligare två släktingar.
Allt tydde på att svärmodern med avsikt hade tagit sig dit tidigt på morgonen. Hon ville uppenbarligen visa de andra var svärdottern ”egentligen” arbetade och helst få se henne utmattad efter ett nattpass.
— Mamma, dämpa dig, mumlade Erik, som också stod en bit därifrån. — Det ligger patienter här.
— Och varför skulle jag vara tyst? Jag säger ju bara sanningen!
Birgitta pekade demonstrativt mot Anna.
— Titta själva! Hon springer runt här på sjukhuset hela nätterna, men hemma är hon inte till någon nytta alls. Tömmer bäcken, byter lakan och låtsas vara någon märkvärdig dam.
En av släktingarna drog på munnen på ett stelt och besvärat sätt.
Anna hann inte ens svara.
Avdelningschefen gjorde det åt henne.
— Birgitta, ni står just nu och förolämpar chefsläkaren för regionens perinatalcentrum.
Svärmodern stelnade till.
— Vad sade ni?
— Precis det ni hörde. Anna leder den här verksamheten.
Birgitta såg sig förvirrat omkring.
— Visste ni alla det här?
— Självklart, svarade den ansvariga sjuksköterskan. — Vi arbetar med henne varje dag.
— Men hon har ju sagt att hon bara är läkare…
— Hon är läkare, sade Emma och tog ett steg fram. — Och en av de bästa chefer jag någonsin har arbetat under.
En efter en började personalen komma fram till Anna.
Läkarna hälsade på henne med den respekt som hörde till någon de både litade på och följde i svåra lägen.
Sjuksköterskorna nickade åt henne.
Undersköterskorna tackade henne för att hon aldrig såg ner på den lägre personalen och alltid stod bakom sina medarbetare när det behövdes.
Korridoren tycktes på något märkligt sätt samla sig kring henne.
Birgitta såg på allt detta och för första gången verkade hon inte hitta några ord.
— Vad är det egentligen som händer här? frågade Maria lågt.
Avdelningschefen vände sig mot henne.
— Människor visar respekt för den person som i natt räddade livet på en kvinna och hennes barn.
Först då såg Anna rakt på sin svärmor.
— Jag har aldrig skämts för mitt arbete. Och även om jag faktiskt hade varit städare eller undersköterska, hade det inte funnits något att skämmas över. Det är ett tungt, hederligt och nödvändigt arbete. Men jag är trött på att ni använder människors yrken som förolämpningar.
Birgitta öppnade munnen, men inget kom ut.
— Jag behöver inte bevisa mitt värde för er.