— Det här rummet tömmer vi redan i dag. Johan och Maria kan ställa in sina väskor där, och ditt skrivbord kan väl stå ute i hallen så länge, meddelade Birgitta medan hon steg in i lägenheten före sin son.
Bakom henne kom en ung man in i hallen med två tunga resväskor i händerna. Strax efter honom syntes en ung kvinna med en weekendväska över axeln och en stor kasse i handen. Hon log urskuldande mot Anna, som om hon anade att något märkligt pågick men hellre väntade på att någon annan skulle förklara.
Erik drog igen ytterdörren och vände blicken mot sin fru.
— Stå inte här och blockera. Vi tar in sakerna först, sade han.
Anna rörde sig inte ur fläcken.
Det var en het augustimorgon. Fönstren stod på glänt, och från gatan hördes bilarnas brus blandat med barnröster från gården. Bara några minuter tidigare hade Anna tänkt göra klart städningen och sedan åka och handla mat. Nu stod främmande resväskor mitt i hallen, och hennes svärmor höll redan på att bestämma över rummet där Anna brukade arbeta.
— Tänker någon berätta för mig vad det är som händer? frågade hon.
Birgitta tog av sig sandalerna, ställde dem prydligt intill väggen och gick vidare mot köket.
— Det är inget dramatiskt. Johan och Maria ska bo hos er ett tag. Unga människor behöver hjälp ibland.
Johan satte ner väskorna på golvet.
— Mamma sa att ni inte hade något emot det.
Anna såg på sin man.
Erik lyfte lätt på händerna, nästan försvarande.
— Jag hade tänkt säga det till dig i kväll.
— I går kväll, menar du?
— Nej. I dag.
— Efter att de redan hade kommit hit?
— Vad spelar det för roll? Det är inte några främlingar från gatan som dykt upp för en natt. Det är min bror.
Under tiden hade Birgitta öppnat ett av köksskåpen och plockat fram koppar. Hon visste precis var porslinet stod, trots att Anna aldrig hade gett henne lov att rota runt och ta över i lägenheten.
— Vi sätter oss ner i lugn och ro först och pratar igenom allt, sade svärmodern. Sedan bestämmer vi var sakerna ska stå.
Anna såg på resväskorna. Den ena var så stor att Johan hade rullat in den på fyra hjul. På handtaget till den andra hängde en nackkudde för resor. De hade uppenbart inte kommit för en helg.
— Hur länge har ni tänkt stanna? frågade hon sin svåger.
Johan harklade sig och kastade en blick på sin mor.
— Tre månader ungefär. Kanske fyra.
— Tills de har sparat ihop till kontantinsatsen, fyllde Birgitta i. Behövs det mer tid får de stanna längre. Lägenheten är rymlig, ni har ett ledigt rum. De kommer inte att vara i vägen för någon.
Maria lyfte av sig väskan från axeln.
— Vi kan bidra till kostnaderna.
— Det handlar inte om kostnader just nu, svarade Anna. Det här är första gången jag hör att ni planerar att bo här.
Den unga kvinnan rynkade pannan och såg på Johan.
— Du sa att allt var klart.
— Jag trodde att Erik hade pratat med Anna, mumlade han.
— Ta det inte så allvarligt, lade Birgitta sig i. Anna tycker bara om att bli informerad i förväg. Hon vänjer sig snart vid tanken, och sedan ordnar sig allt.
Hon sade det med sådan självklarhet att det lät som om beslutet redan var fattat och att den som faktiskt bodde där bara hade att acceptera läget.
Men Birgitta ägde inte lägenheten.
Det gjorde inte Erik heller.
Lägenheten tillhörde Annas föräldrar.
Lars och Eva hade köpt den många år tidigare, när Anna fortfarande gick i skolan. Då hade familjen bott där tillsammans, alla tre. Senare gick Anna färdigt sin utbildning, fick arbete som tekniker på ett mindre livsmedelsföretag och blev kvar hos sina föräldrar.
Tre år därefter fick Lars erbjudande om att leda en verkstad i en närliggande stad. Resan tog ungefär en halvtimme, men han ville inte pendla varje dag. Föräldrarna köpte därför ett litet hus där och flyttade.
Lägenheten sålde de inte.
— Bo kvar så länge du behöver, sade hennes far då. Du betalar de vanliga utgifterna, håller ordning här, och sedan får vi se hur det blir.
Äganderätten låg fortfarande hos föräldrarna, delad lika mellan dem. Anna var skriven i lägenheten och bodde där med deras tillåtelse. Hon hade aldrig påstått att bostaden var hennes i juridisk mening, och hon hade inte dolt något av detta för Erik.
De hade träffats fem år tidigare på en födelsedagsfest hos en gemensam bekant. Erik arbetade med reparationer av kylutrustning, och Anna hade från början uppfattat honom som lugn, sansad och förnuftig.
Efter några månader började han ofta sova över hos henne. Därefter talade de om att flytta ihop, och Erik tog dit sina saker.
Anna var tydlig redan från början:
— Lägenheten är mina föräldrars. De låter oss bo här, men vi har inte rätt att bestämma över den som om den vore vår.
— Självklart, svarade Erik. Jag gör inga anspråk på någon annans egendom.
Ett år senare gifte de sig. Annas föräldrar hade inget emot att deras svärson bodde där. Lars lämnade personligen över en extra nyckelknippa till honom och bad bara om en sak:
— Om ni vill göra någon större förändring eller låta någon annan flytta in, ring oss först.
Erik nickade då.
— Självklart.
De första åren levde makarna stillsamt. Erik försökte inte spela ägare, han bråkade inte med Annas föräldrar och han lovade inte bort lägenheten till sina släktingar.
Bekymren började först när Birgitta började komma på besök.
I början dök svärmodern upp ungefär en gång i månaden. Hon ringde i förväg, tog med något till kaffet och stannade inte särskilt länge. Anna tog emot henne vänligt. Deras relation var inte nära, men det fanns heller ingen anledning till större konflikter.
Så småningom började Birgitta komma oftare.
Först ringde hon när hon redan satt på bussen.
— Jag är snart framme. Öppna då.
Sedan slutade hon ringa helt. Hon gick upp till våningen, tryckte på ringklockan och blev uppriktigt förvånad om Anna inte var hemma.
— Var håller du hus på en ledig dag?
— Jag har egna ärenden.
— Sådant måste man säga till om. Jag kunde ju ha åkt hit i onödan.
Varje gång påminde Anna henne om att besöket inte hade varit avtalat. Svärmodern viftade bort invändningen och gick in i rummen.
Med tiden började hon uppföra sig som om lägenheten, om den inte direkt tillhörde henne, åtminstone stod under hennes ledning.
En dag kom Anna hem från affären och upptäckte att köksredskapen hade flyttats till andra lådor. Birgitta hade bestämt att sådant som användes ofta borde ligga närmare spisen, medan resten kunde placeras längre bort.
— Jag kommer att få leta hela dagen efter saker som tidigare låg där jag visste att de fanns, sade Anna.
— Men efteråt kommer du att märka hur mycket mer praktiskt det är så här.
Anna lade tillbaka allt på sina gamla platser.
Vid nästa besök hade svärmodern med sig en kartong med eget porslin. Där fanns tallrikar med sliten dekor, några muggar, ett stort fat och en gammal metallbricka.
— Varför ska det här vara här? frågade Anna.
— Ni har för lite porslin när det kommer gäster.
— Det vi har räcker.
— Och om det kommer tio personer?
— Vi bjuder inte hem tio personer.
Birgitta ställde ändå in det hon hade tagit med sig i en ledig del av skåpet.
På kvällen bad Anna Erik köra tillbaka kartongen.
— Låt den stå, svarade han. Den stör ingen.
— Din mamma fyller mina föräldrars lägenhet med sina egna saker.
— Några tallrikar är inte en ockupation.
— I dag är det tallrikar. I morgon kommer hon med halva sitt förråd.
Erik log snett, men han tog ändå med sig kartongen. En vecka senare kom Birgitta med en ny. Den här gången innehöll den kökshanddukar, matlådor och en stor vas.
Anna packade inte ens upp sakerna.
— Ta tillbaka det här, är du snäll.
— Du har ju inte ens tittat.
— Jag behöver inget.
— Det är oartigt att tacka nej till presenter.
— Det är ingen present om någon väljer saker utan att fråga vad mottagaren vill ha och sedan kräver att de ska förvaras i den personens hem.
Birgitta vände sig mot sin son.
— Erik, säg något till henne.
— Anna, mamma ville bara vara snäll.
— Då kan du ta alltihop till din verkstad.
Där tog samtalet slut. Erik körde återigen hem kartongen till sin mor, men efteråt anklagade han Anna för att vara onödigt hård.
Varje sådan händelse betraktade han som en småsak.
När Birgitta öppnade skåp förklarade han att hon bara letade efter en kopp.
När hon kommenterade röran eller ordningen i rummen sade han att hans mamma helt enkelt var van vid att ha det på ett annat sätt.