När svärmodern senare kom med idén att det lediga rummet kunde lånas ut till hennes syster medan systern renoverade hemma hos sig, svarade Erik genast att släktingar måste hjälpa varandra när det behövdes.
— Lägenheten tillhör varken dig eller mig, påminde Anna honom. Vi kan inte bjuda in någon att bo här som om vi ägde stället.
— Dina föräldrar använder ju ändå inte rummet.
— Det gör det inte till din mammas rum.
— Jag försökte bara föreslå en lösning för en människa som behöver hjälp.
— Nej, du erbjöd bort någon annans bostad.
Efter det släppte Birgitta just den planen. Inte för att hon plötsligt hade insett att hon gått över gränsen, utan för att hennes syster ordnade boende på annat håll.
Några månader gick, och sedan dök frågan om det tomma rummet upp igen.
Den här gången menade Birgitta att Johan kunde flytta in där en period. Hennes yngre son hyrde för tillfället en lägenhet tillsammans med Maria, och de försökte lägga undan pengar till en egen bostad.
— Varför ska de kasta pengar på någon främling varje månad? resonerade Birgitta. Om de bor hos er ett tag kan de spara allt de annars hade lagt på hyra.
— Det där har vi redan pratat om, svarade Anna. Det är bara mina föräldrar som kan bestämma om någon får flytta in här.
— De behöver ju inte ens få veta det.
Anna lade ifrån sig telefonen och såg upp.
— Efter den meningen finns det inget mer att diskutera.
Erik gjorde som han ofta gjorde: ställde sig på den bekvämaste platsen, mitt emellan, utan att egentligen ta ansvar för något.
— Anna, mamma tänker bara högt.
— Hon tänker högt om hur man ska disponera en lägenhet som tillhör människor hon inte ens har frågat.
— Det är ju ingen som har dykt upp med flyttkartonger än.
Nu hade de gjort det.
Birgitta satt vid köksbordet och hällde upp vanligt svart te som om hon varit hemma hos sig själv. Johan hade slagit sig ner bredvid henne, medan Maria stod kvar nära dörröppningen och såg ut som om hon inte riktigt vågade ta plats.
Erik tog fram ett paket kakor och lade det mitt på bordet.
— Kan vi ta det här utan bråk? sade han.
— Det finns inget bråk än, svarade Anna. Däremot finns det fyra personer i köket, varav tre har bestämt sig för att flytta in i mina föräldrars lägenhet utan att fråga ägarna.
— Jag har inte kommit hit för att bo, protesterade Birgitta. Jag hjälpte bara ungdomarna med deras saker.
— Vems är den första resväskan då? frågade Anna.
Svärmodern blev tyst ett ögonblick.
— Där ligger bara lite till köket. Och sängkläder.
— Så ni tänkte alltså lämna även en del av era egna saker här.
— Så att Maria skulle ha något att använda.
Maria rodnade och grep hårdare om handtaget på sin väska.
— Vi har allt vi behöver, sade hon lågt. Birgitta sa bara att lägenheten var stor och att rummet ändå stod oanvänt. Vi visste inte att du motsatte dig det.
— Jag motsätter mig inte bara det. Jag har ingen rätt att låta er bo här utan ägarnas tillstånd.
Johan rynkade pannan och vände sig mot sin bror.
— Erik, du sa ju att du skulle ordna det.
Anna såg på sin man.
— Så du hade alltså lovat dem rummet ändå?
Erik drog handen över hakan.
— Johan och jag pratade om det. Jag sa att jag inte trodde att det skulle bli några problem.
— Och vad grundade du den slutsatsen på?
— Vi har bott här i flera år.
— Att få bo här med ägarnas tillåtelse är inte samma sak som att få dela ut deras rum till andra.
Birgitta lade ifrån sig teskeden bredvid koppen med en liten, torr klang.
— Lars och Eva kommer ändå inte att flytta tillbaka hit. Varför ska rummet bara stå där?
— Det är deras sak att avgöra.
— Du är deras dotter.
— Just därför tänker jag inte använda deras egendom bakom deras rygg.
Svärmodern strök irriterat med fingertopparna över bordsskivan.
— Ring dem då och fråga. Jag har svårt att tro att normala människor skulle kasta ut ett ungt par på gatan.
Anna tog lugnt upp sin telefon.
— Bra idé.
Erik blev genast spänd.
— Ska vi inte prata igenom det själva först?
— Ni har redan pratat igenom allt utan mig.
Hon slog sin pappas nummer. Lars svarade nästan omedelbart.
— Pappa, är du och mamma hemma?
— Vi kom precis innanför dörren. Vad är det som har hänt?
— Birgitta är här. Johan och hans flickvän också. De har kommit med resväskor. Erik har sagt att de kan bo i lägenheten några månader.
Det blev en kort tystnad i andra änden.
— Något sådant tillstånd har vi inte gett.
— Jag vet.
— Är de i lägenheten nu?
— Ja.
— Vi är hos er om ungefär en halvtimme.
Samtalet tog faktiskt mindre än en minut.
Anna lade telefonen på bordet igen.
— Mina föräldrar kommer snart.
Birgitta lutade sig bakåt mot stolsryggen.
— Utmärkt. Då kan vi äntligen tala med vuxna människor.
— Mamma, kanske var det onödigt att dra hit alla direkt? sade Johan tyst.
— Du har ingenstans att bo, och ändå står du här och ber om ursäkt.
— Vi har visst någonstans att bo, invände Maria. Vi hyr en lägenhet. Du sa bara att vi kunde spara pengar om vi bodde här ett tag.
Birgitta gav henne en irriterad blick.
— Då kan du vara tyst. Utan mig kommer ni att spara i flera år till.
För första gången såg Anna att Johan faktiskt blev arg på sin mor. Tidigare hade han nästan alltid låtit hennes ord passera.
— Prata inte så där med Maria.
— Jag försöker hjälpa er!
— Ingen har bjudit in oss. Du försäkrade att allt var bestämt.
— Erik bekräftade det.
Allas blickar vändes åter mot honom.
Erik rätade på sig.
— Jag bekräftade ingenting slutgiltigt.
Johan skrattade kort, utan glädje.
— Du sa: ”Kom på lördag. Anna kommer att muttra lite och sedan lugnar hon ner sig.”
Anna vred långsamt huvudet mot sin man. Hennes ansikte blev alldeles stilla; bara fingrarna slöt sig hårdare om telefonen.
— Var det alltså så du tänkte att vårt samtal skulle gå till?
— Jag uttryckte mig klumpigt.
— Du visste redan från början att jag skulle säga nej. Därför bestämde du dig för att ställa mig inför fullbordat faktum.
— Jag ville hjälpa min bror.
— Med en lägenhet som inte är din.
Erik öppnade munnen, men det kom inget svar. För första gången verkade han inte hitta någon förklaring som lät ens halvt rimlig.
Birgitta reste sig från stolen.
— Nu räcker det med att haka upp sig på ord. Visa hellre Maria var hon kan ställa sina saker. När dina föräldrar kommer pratar vi, och sedan löser allt sig.
— Väskorna blir kvar i hallen, svarade Anna.
— De står i vägen.
— Inte särskilt länge.
Svärmodern gick förbi henne och styrde stegen mot det lediga rummet. Anna följde efter.
Rummet låg längst bort i korridoren. Där fanns ett skrivbord, en bokhylla, en bäddsoffa och en smal byrå. Anna arbetade där flera dagar i veckan, förvarade papper i lådorna och skötte sådant som hörde hemmet till.
Birgitta öppnade dörren och såg sig omkring som om hon redan höll på att möblera om i huvudet.
— Skrivbordet kan ni flytta in i sovrummet. Byrån går att ställa i hallen. Johan och Maria får plats med sina kläder i garderoben, och böckerna kan ni lägga i kartonger så länge.
— Ingenting ska flyttas.
— Hur ska de kunna bo här bland alla dina pärmar och papper?
— De ska inte bo här.
— Tänker du upprepa samma sak hur många gånger som helst?
Anna ställde sig i dörröppningen och blockerade vägen in.
— Ja, eftersom du konsekvent låtsas att du inte förstår.
Birgitta tog ett steg närmare.
— Erik är din man. Då borde han också ha något att säga till om.
— Han har självklart en röst i frågor som rör vårt gemensamma liv. Han har däremot ingen rätt att dela ut rum i mina föräldrars bostad.
— Du är verkligen besvärlig.
— Men jag har gott minne. Jag minns vem lägenheten tillhör.
Då ringde det på dörren.
Anna gick för att öppna.
Utanför stod hennes föräldrar. Eva höll en liten väska i handen, och Lars tog av sig sina solglasögon. De såg inte uppjagade ut, men de hade kommit så snabbt att hennes far inte ens hunnit byta från skjortan han haft på jobbet.
— Kom in, sade Anna.
Lars fick syn på resväskorna i hallen och nickade kort, som om han därmed fått bekräftat att dotterns ord stämde.
— Är alla här?
— Ja.
— Då sätter vi oss i vardagsrummet.
Birgitta kom ut från korridoren med självsäker min.
— Det var bra att ni kom. Den här situationen har blåsts upp helt i onödan.
Eva såg på väskorna.
— Hur många personer är det tänkt ska bo här?
— Bara Johan och Maria, svarade Birgitta snabbt. De är unga, lugna och jobbar hela dagarna. Ni skulle knappt märka dem.
— Vi bor inte här alls, påpekade Lars.
— Ännu bättre. Då står ju rummet tomt.
— Det står inte tomt, sade Anna. Jag arbetar där.
— Ett skrivbord kan man ställa någon annanstans, avfärdade Birgitta med en handrörelse. Det är inte det viktiga.
Alla gick in i vardagsrummet. Johan och Maria satte sig bredvid varandra i soffan. Erik stannade nära dörren, som om han inte riktigt ville välja sida. Anna ställde sig vid fönstret intill sin mor.
Birgitta var den som tog till orda först och gjorde tydligt att hon tänkte förklara hur hon såg på saken.