hon ansåg att man ställde upp för varandra i en familj.
— När människor står varandra nära, sade Birgitta med eftertryck, då hjälper man varandra. Johan och Maria försöker köpa något eget. Just nu hyr de en lägenhet, samtidigt som det här finns ett rum som inte används. Om de får bo hos Erik och Anna några månader kan de lägga undan pengar mycket snabbare.
Lars höjde blicken mot henne.
— Hos Erik och Anna? upprepade han långsamt.
— Ja, de bor ju här som gifta makar.
— Det var inte det jag frågade, svarade Lars. Jag frågade vem du menar att lägenheten tillhör.
Birgitta sträckte lite på ryggen, som om frågan var onödigt petig.
— På papperet är den väl er. Men det är barnen som bor här.
— Inte ”på papperet”, sade Lars utan att höja rösten. Lägenheten ägs av mig och min hustru. Vi har låtit vår dotter och hennes man bo här. Vi har inte bjudit in några andra hyresgäster.
— Johan är ingen främling. Han är Eriks bror.
— Släktskapet med min svärson ger honom ingen rätt till vår bostad.
Birgitta gav ifrån sig ett skratt, men det blev kort och kantigt.
— Jag tänker inte diskutera juridiska småsaker. Det handlar om vanlig mänsklig hjälpsamhet.
— I så fall kan du hjälpa dem med din egen lägenhet, sade Eva lugnt.
Birgittas ansikte mörknade.
— Jag har bara två rum. Det finns ingen plats hos mig.
— Men här finns det alltså plats som tillhör dig?
Birgitta svarade inte på det.
Lars vände sig mot Erik.
— Har du sagt till din bror att han kan flytta in?
Erik stoppade händerna i fickorna, men drog genast upp dem igen, som om han inte visste vad han skulle göra av dem.
— Jag tänkte att några månader inte skulle skada någon.
— Frågade du oss?
— Nej.
— Frågade du Anna?
Erik såg bort.
— Jag hade tänkt göra det.
— Efter att folk redan stod här med sina resväskor?
Han teg.
Lars röst förblev behärskad.
— När du flyttade hit var vi mycket tydliga. Alla viktiga beslut som rör lägenheten ska tas med vårt godkännande. Det gick du med på.
— Ja.
— Vad har förändrats sedan dess?
— Ingenting.
— Varför tar du dig då rätten att bestämma över något som inte är ditt?
Erik kastade en blick på sin bror och därefter på sin mor.
— Jag trodde inte att det skulle bli så här stort.
Maria reste sig från soffan.
— Lars, jag ber verkligen om ursäkt. Vi fick veta att ägarna inte hade något emot det. Hade vi förstått hur det låg till hade vi aldrig kommit hit.
Johan reste sig också.
— Det stämmer. Jag frågade Erik flera gånger om han hade pratat med Anna. Han sa att han skulle ordna det.
Birgitta snodde runt mot sin yngre son.
— Vems sida står du på nu?
— Ingenting handlar om sida, mamma. Jag vill inte bo någonstans där vi varken är välkomna eller inbjudna.
— Din egen bror erbjöd dig tak över huvudet.
— Ett tak som inte är hans.
Tystnaden i rummet blev tung.
Anna såg först på sin man, sedan på Birgitta och därefter på Johan och Maria.
— Lägenheten ägs av mina föräldrar. Därför är det inte jag som ska packa mina saker. Det är ni.
Johan gick först mot hallen.
— Maria, ta väskan. Vi åker hem.
Hon följde efter honom utan att säga emot.
De hade inte hunnit packa upp någonting, så det tog mindre än en minut. Johan lyfte den ena resväskan och rullade den andra mot ytterdörren. Maria drog på sig skorna och vände sig ännu en gång mot Anna.
— Förlåt för hela den här situationen.
— Ni visste inte hur det egentligen var, svarade Anna. Men nästa gång bör ni kontrollera sådana överenskommelser med alla som faktiskt bor i lägenheten.
— Det ska vi göra.
Birgitta ställde sig tvärs över hallen och spärrade vägen.
— Ingen åker någonstans. Nu lugnar vi ner oss allihop och pratar igenom saken.
Johan stannade.
— Mamma, flytta på dig.
— Tänker du inte ens försöka försvara dina egna intressen?
— Mina intressen ger mig inte rätt att lägga beslag på någon annans rum.
— Vad spelar det för roll vems lägenhet det är när Anna ändå bor här?
Lars tog några steg närmare.
— Skillnaden är enkel. Man bor här med ägarnas tillstånd. Man låter andra flytta in bara med ägarnas tillstånd. Ett sådant tillstånd har vi inte gett.
— Ni kastar ut släktingar på gatan!
— Vi har redan en hyrd lägenhet, påminde Maria.
Birgitta sköt en ilsken blick mot henne.
— Lägg dig inte i.
— Det här gäller mig också, sade Maria. Jag tänker inte låtsas vara bostadslös för att du vill bråka med Anna.
Johan öppnade ytterdörren.
— Kom.
De bar ut väskorna till trapphuset. Några ögonblick senare stängdes hissdörrarna och ljudet av den försvann nedåt.
Birgitta stod kvar i hallen med sin egen weekendväska.
Anna pekade på den.
— Hade du också tänkt lämna saker här?
— Det är lakan och köksgrejer till de unga.
— Ta med dig dem.
— Naturligtvis gör jag det. I den här lägenheten går det ändå inte att vistas, inte med din inställning till människor.
Eva rättade lugnt till axelremmen på sin väska.
— Anna försvarar inte bara sig själv. Hon försvarar också vår egendom.
— Ska ni alltid lägga er i deras äktenskap?
— Vi blev tillkallade därför att någon försökte flytta in människor i vår lägenhet utan vårt samtycke.
— Erik bor här. Han har rätt att ta emot gäster.
— Gäster, ja, i samråd med sin hustru. Personer som ska bo här under längre tid kräver ägarnas godkännande. Blanda inte ihop de sakerna.
Birgitta vände sig mot sin son.
— Erik, tänker du stå där och låta dem kasta ut mig?
Han stod vid vardagsrumsdörren med sänkt huvud. En tunn åder syntes vid tinningen och ansiktet hade blivit rött.
— Mamma, ta väskan.
— Vad sa du?
— Du skulle inte ha tagit hit Johan utan Annas och hennes föräldrars godkännande.
— Det var du som sa ja!
— Ja. Och jag hade fel.
Birgitta stirrade på honom i flera sekunder utan att blinka.
— Så nu är allt mitt fel?
— Jag sa att jag också bär skulden.
— Du ville hjälpa din bror.
— Jag hade ingen rätt att lova honom det här rummet.
— Det hade du visst. Du blev bara rädd.
Erik skakade på huvudet.
— Nej. Jag hade verkligen inte rätt.
Birgitta ryckte åt sig sin väska.
— Utmärkt. Bo kvar här då och fråga om lov varje gång ni ska öppna ett skåp.
— Förvräng inte saken, sade Lars. Vi har aldrig lagt oss i vår dotters vardag. Men lägenheten blev inte din sons egendom bara för att han gifte sig.
— Jag har förstått.
På hennes ansikte syntes det tydligt att hon inte hade accepterat någonting, men framför Annas föräldrar vågade hon inte fortsätta grälet.
Vid dörren vände hon sig om.
— Efter det här behöver ni inte vänta er att jag kommer på besök.
— Kom inte utan inbjudan, svarade Anna.
Birgitta slet upp dörren och gick ut i trapphuset. Erik tog ett steg efter henne för att kalla på hissen, men hon stoppade honom med en skarp handrörelse.
— Följ inte med.
Hissdörrarna gick igen.
I lägenheten blev det plötsligt märkligt tyst.
Lars gick ut i hallen och kontrollerade låset.
— Har Birgitta nycklar hit?
— Nej, svarade Anna. Bara jag och Erik, och ni.
— Bra. Då behöver inget bytas.
Eva såg på sin svärson.
— Erik, vi lät dig bo här eftersom vi litade på både dig och vår dotter. Men något sådant här får inte upprepas.
— Jag förstår.
— Jag är inte säker på det, sade Lars. Du erbjöd inte bara din bror att sova över en natt. Du gav två människor tillåtelse att flytta in i flera månader utan att ägarna ens informerades. Dessutom dolde du det för Anna ända tills de stod i hallen.
Erik andades tungt ut och sjönk ner i en fåtölj.
— Jag tänkte att hon skulle säga nej om jag frågade i förväg.
— Då valde du alltså medvetet att ta ifrån mig möjligheten att säga nej, konstaterade Anna.
Han lyfte blicken mot henne.
— Ja.
Bekännelsen var lågmäld, men efter den fanns det inte längre någon möjlighet att kalla det hela för ett missförstånd.
— Mamma har i flera veckor sagt att Johan kastar pengar i sjön på hyra, fortsatte Erik. Sedan frågade Johan själv. Jag sa att det fanns ett ledigt rum.
— Ledigt för vem? frågade Anna.
Erik drog handen över ansiktet.
— Nu inser jag att det var fel sätt att tänka.
— Du insåg det redan tidigare. Jag har förklarat mer än en gång att lägenheten tillhör mina föräldrar.
— Jag har vant mig vid att bo här. Jag slutade tänka på det.
Lars rynkade pannan.
— Just därför är det nyttigt att ibland påminna sig om vad som faktiskt står i papperen.
Erik nickade.
— Ni har rätt.
Eva gick fram till sin dotter.
— Vill du att vi stannar en stund?
Anna skakade på huvudet.
— Nej, mamma. Tack för att ni kom.
— Ring om du behöver oss.