— Vi kommer att tillbringa hela sommaren hos er, så ni får börja göra i ordning rummen! förklarade min man glatt så fort han hade lagt på.
Jag lyfte blicken från datorn.
— Förlåt, vad sa du?
Erik lade mobilen på köksbänken och öppnade kylskåpsdörren, som om han just hade meddelat något helt vardagligt, typ att det skulle regna nästa dag.
— Familjen Ortega kommer i juni. De stannar till slutet av augusti.
Jag bara stirrade på honom.
— Vilka Ortega?
— Mina släktingar. Eller ja, sysslingar, om man ska vara noga. Lars, Anna och barnen.
Det tog några sekunder innan jag ens förstod vilka han menade.
Under våra åtta år tillsammans hade jag träffat dem exakt två gånger.
Första gången var på vårt bröllop.
Andra gången var på Eriks mormors begravning.
De bodde nästan sjuttio mil från oss, och vår kontakt bestod i princip av att vi skrev grattis i familjechatten när någon fyllde år.
— Och varför ska de bo här?
Erik stängde kylskåpet.
— De vill vara nära havet i sommar.
— Det förstår jag. Min fråga är varför de vill bo i vårt hus.
— För att vi har plats.
Jag vred blicken mot hallen.
Vårt hus hade tre sovrum.
Vårt eget.
Vår sjuåriga dotter Saras rum.
Och ett mindre rum som jag använde som arbetsrum.
Fyra dagar i veckan jobbade jag hemifrån.
— Vi har inte plats för fyra extra personer i tre månader.
— Maria, de är familj.
— Det handlar om fyra människor.
— Barnen kan sova inne hos Sara.
— Vilka barn?
— Karl är nio och Eva är fem.
Jag gav ifrån mig ett kort skratt.
— Fantastiskt. Så tre barn ska alltså dela på ett rum på elva kvadratmeter hela sommaren?
Erik rynkade pannan.
— Vi löser det på något sätt.
— Och Lars och Anna då?
— I ditt arbetsrum.
Jag blev alldeles tyst och såg på honom.
— I mitt arbetsrum?
— Det är bara att flytta ut skrivbordet.
— Och var ska jag arbeta?
— I vardagsrummet.
— Åtta timmar om dagen, fyra dagar i veckan, medan fyra gäster och tre barn rör sig här hemma?
Erik suckade tungt.
— Du behöver inte göra ett problem av det innan de ens har kommit.
— Innan de har kommit? Erik, du har inte ens frågat mig om det är okej att de kommer.
Just då gick det upp för mig.
— Vänta lite. Har du redan sagt ja till dem?
Han svarade inte direkt.
Den lilla pausen räckte.
— Erik.
— Mamma pratade med dem först.
Jag fällde långsamt ner locket på min laptop.
Självklart.
Kristina.
Jag borde ha anat det.
— Vad har din mamma med att göra vem som bor i vårt hus?
— De berättade för henne att de letade efter någonstans att vara över sommaren, och mamma nämnde att vi hade ett ledigt rum.
— Vi har inget ledigt rum. Jag har ett arbetsrum.
— Enligt mamma är det fortfarande ett rum.
— Men din mamma arbetar inte där inne.
Erik drog handen genom håret.
— Maria, det här är redan bestämt med dem. Det skulle bli väldigt pinsamt att backa nu.
Just den meningen gjorde mig argare än allt annat han hade sagt.
— Pinsamt för vem?
— För alla.
— Nej. För dig. För att du tackade ja utan att fråga mig först.
— De är släkt.
— Exakt hur länge pratar vi om?
— De kommer den tolfte juni och åker hem den tjugoåttonde augusti.
Jag öppnade kalendern i mobilen.
Sjuttioåtta dagar.
— Sjuttioåtta dagar?
— Räkna inte på det där sättet.
— Hur ska jag räkna då? I årstider?
Erik pressade ihop läpparna, som om han försökte låta bli att le.
Jag skämtade inte.
— Tänker de betala något?
Hans ansikte förändrades.
— Maria…
— Mat. Vatten. El. Värme. Internet. Någonting alls?
— Vi kan inte ta hyra av familj.
— Jag pratade inte om hyra. Jag frågade om fyra personer som ska bo här i nästan tre månader tänker bidra till kostnaderna.
— Jag vet inte.
— Fråga dem.
— Det skulle verkligen inte se bra ut.