— Då har vi nog redan fått svaret, sa jag.
Den kvällen tog vi knappt upp saken igen.
Jag var övertygad om att Erik skulle sova på saken och se det annorlunda nästa dag.
Det gjorde han inte.
Två dagar senare kom Kristina över på middag.
Hon hade knappt hunnit äta upp soppan innan hon log förnöjt.
— Anna är helt överlycklig. Barnen har pratat i flera år om hur fantastiskt det vore att få tillbringa en sommar nära havet.
Jag lade ner skeden.
— Vad roligt för dem.
— Och det blir bra för er också att få lite liv i huset. Sara får ju sällskap.
— Sara ska gå på dagläger i juli.
Kristina viftade bort det med handen.
— Då avbokar ni det.
Jag såg på henne.
— Nej.
— Varför ska ni betala för ett läger när hennes kusiner ändå kommer att vara här?
— För att hon redan är anmäld och för att hon tycker om att vara där.
— Vilket slöseri med pengar.
Erik stirrade ner i sin tallrik som om den plötsligt blivit oerhört intressant.
Sedan fortsatte Kristina:
— Förresten undrade Anna också om de kanske kunde få låna er bil några dagar.
Då lyfte även Erik blicken.
— Vår bil?
— Ja, naturligtvis. Lars vill kunna åka på utflykter med barnen. De tänker inte köra sjuhundra kilometer hit, så de kommer med tåg.
— Vi har två bilar därför att vi båda behöver varsin, sa jag.
— Du arbetar ju hemifrån.
— Fyra dagar i veckan. Den femte är jag på kontoret.
— Då kan Erik köra dig den dagen.
Jag lutade mig långsamt bakåt i stolen.
Det var nästan imponerande.
På mindre än fem minuter hade Kristina hunnit planera om min dotters sommar, mitt arbetsrum, mitt arbetsschema och min tillgång till bilen.
— Var det något mer? frågade jag.
Kristina uppfattade inte ironin.
— Anna frågade också om ni har parasoll till stranden.
— Det har vi.
— Utmärkt.
— Kristina, sa jag. Har du sagt till dem att de får använda vår bil?
— Jag sa bara att det säkert inte skulle vara något problem.
— Fast det är det.
Leendet försvann från hennes ansikte.
— Maria, du behöver väl inte vara så ogästvänlig.
— Gästfrihet är när jag lagar middag åt människor som kommer på besök. Att lämna ifrån mig mitt arbetsrum, min bil och mitt hem i sjuttioåtta dagar är något helt annat.
— I vår familj har vi alltid ställt upp för varandra.
— Då kanske de kan bo hos dig.
Kristina skrattade lågt, som om jag sagt något absurt.
— Vi har bara två sovrum.
— Det har vi också, om vi slutar låtsas att min arbetsplats är ett gästrum på ett hotell.
Till slut lade sig Erik i.
— Okej. Nu räcker det. Maria och jag får prata om det här själva.
Kristina skakade på huvudet.
— Jag förstår inte vad det finns att diskutera. Lars har redan tagit ut semester. Anna har ordnat allting. Barnen ser verkligen fram emot det.
— Då borde de kanske ha tänkt på det innan de planerade sin semester i ett hus som inte tillhör dem, svarade jag.
Tjugo minuter senare var middagen över.
När Kristina hade gått stängde Erik dörren efter henne och vände sig mot mig.
— Du kunde ha varit lite mer diplomatisk.
— Diplomatisk?
— Mamma försökte bara hjälpa till.
— Din mamma erbjöd fyra personer vårt hus, mitt arbetsrum och vår bil utan att fråga oss först.
— Hon erbjöd inte bilen.
— Hon sa att de förmodligen kunde använda den.
— Okej. Det där var inte bra.
— Bara det?
Erik sa ingenting.
Jag gick bort till byrån och tog fram ett anteckningsblock.
— Då räknar vi.
— Maria, snälla.
— Nej. Jag vill veta exakt vad uttrycket ”bara en sommar” faktiskt innebär.
Jag började göra en grov uppskattning av hur mycket våra utgifter skulle öka: mat, vatten, el och allt annat som följer med fyra extra människor i huset.
Det handlade inte om att få fram en exakt summa på öret.
Jag ville bara att Erik skulle se det jag redan såg: fyra personer i nästan tre månader är inte samma sak som ett helgbesök.
Jag drog ett streck under siffrorna och konstaterade att det med all sannolikhet skulle bli en rejäl merkostnad.