– Någonstans mellan femtontusen och tjugotusen kronor extra, sa jag.
– De tänker väl inte äta hummer varje dag.
– Två vuxna och två barn i sjuttioåtta dagar. Frukost, lunch, middag, duschar, tvättmaskin, luftkonditionering…
– De kommer säkert att handla själva också.
– Har de sagt det?
Det blev tyst.
– Har de sagt det till dig, Erik?
– Nej.
– Då tycker jag att du ska fråga.
Nästa morgon skrev Erik till Lars.
Efter ungefär tio minuter kom svaret.
”Självklart kommer vi att köpa lite saker också. Men vi tänkte att eftersom vi bor hos familj kan vi spara ganska mycket. Det har varit lite tajt ekonomiskt för oss i år.”
Jag läste meddelandet två gånger.
– Ser du? sa Erik. De kommer ju att handla.
– Jag fastnade för en annan del.
– Vilken då?
– ”Spara ganska mycket.”
Erik lade ifrån sig mobilen.
– Börja inte.
Så jag började inte.
Jag väntade.
Tre dagar senare skapade Anna en WhatsApp-grupp som hon döpte till ”Sommar tillsammans ☀️”.
I gruppen fanns Anna, Lars, Erik, Kristina och jag.
Hennes första meddelande var inte en hälsning. Det var en planeringslista.
”Så att vi får ordning på allt! ❤️
Vi kommer den 12 juni kl. 13.40.
Det vore toppen om Erik kunde hämta oss på stationen.
Maria, skulle du kunna tömma garderoben i ditt arbetsrum? Vi tar med ganska mycket kläder.
Barnen kan sova hos Sara.
Vi behöver två uppsättningar nycklar.
Har ni cyklar till barnen?
Och just det, Lars kommer att jobba några förmiddagar, så han behöver en bra internetuppkoppling.”
Jag satt bara och stirrade på skärmen.
Inte en enda av punkterna var egentligen en fråga.
Allt var redan bestämt.
Sedan dök ännu ett meddelande upp.
”Och köp inte hem för mycket mat innan vi kommer, för Karl är väldigt kräsen 😂 Jag skickar en lista.”
En minut senare kom listan.
Havremjölk.
Yoghurt av ett särskilt märke.
Flingor utan socker.
Kalkonpålägg av en exakt sort.
Mineralvatten.
Juice utan fruktkött.
Fullkornsbröd från ett specifikt bageri.
Vaniljglass ”utan bitar”.
Sedan kom ett tillägg:
”Lars dricker inte vanligt kaffe, bara koffeinfria kapslar.”
Jag drog ett djupt andetag.
Erik arbetade.
Jag svarade inte.
Klockan fem samma eftermiddag kom ännu ett meddelande.
Det var från Kristina.
”Maria, Anna undrar om du även kan tömma halva garderoben i ert sovrum, för allt kommer nog inte att få plats i arbetsrummet.”
Där och då var saken avgjord för mig.
Jag öppnade datorn.
Sedan började jag leta efter hotell och lägenheter i närheten av oss.
I juni och juli var priserna höga.
Särskilt så nära havet.
En semesterlägenhet för fyra personer kostade mellan 1 200 och 1 800 kronor per natt.
Jag tog en skärmdump.
Därefter öppnade jag familjegruppen.
Jag skrev ett meddelande.
Läste igenom det en gång.
Sedan tryckte jag på ”Skicka”.
”Hej allihop. Jag tror att det har uppstått ett ganska stort missförstånd här. När Erik sa ja till besöket uppfattade han det som att det handlade om några dagar. Nu vet vi att det i själva verket gäller 78 dagar, vilket skulle innebära att mitt arbetsrum måste göras om till sovrum, att Sara måste dela sitt rum, att vi förväntas låna ut bilen, att vi behöver lägga om våra arbeten och att vi skulle bo sex personer tillsammans i nästan tre månader.
Därför vill jag vara helt tydlig: vi kan inte ha er boende hos oss hela sommaren.
Ni är varmt välkomna, och från den 12 till den 16 juni kan ni självklart stanna här.
För resten av semestern behöver ni däremot boka ett eget boende.
Jag skickar några alternativ i närheten.”
Exakt sjutton sekunder gick.
Anna skrev.
Sedan slutade hon.
Lars skrev.
Han slutade också.
Kristina ringde Erik.
Jag hörde hur hans telefon började vibrera inne i arbetsrummet.