Sedan plingade det till från Anna.
”Ursäkta? Vi har ju redan köpt biljetterna.”
Jag svarade utan att vänta:
”Biljetterna gäller tåget. Inte en plats i vårt hus.”
Fem sekunder senare kom nästa meddelande.
”Men vi fick höra att vi kunde bo hos er.”
Jag skrev tillbaka:
”Det fick ni höra av någon som inte äger det här huset.”
Kristina kastade sig in i chatten direkt.
”Jag är Eriks mamma. Jag är ingen främling.”
”Det vet jag, Kristina. Men huset blir inte ditt för det.”
Efter det blev gruppen helt tyst.
Två minuter senare kom Erik ut från arbetsrummet med mobilen i handen.
— Min mamma är helt ifrån sig.
— Det kan jag tänka mig.
— Anna säger att det inte ens är värt för dem att komma nu.
— Då får de ändra sina planer.
— Biljetterna går inte att avboka.
— Vad kostade de?
— Jag vet inte exakt. Runt tvåtusen kronor för alla fyra, tror jag.
Jag såg på honom.
— Så vi skulle alltså lägga nästan tjugotusen kronor på att försörja dem en hel sommar, bara för att de inte skulle förlora tvåtusen?
Erik öppnade munnen.
Sedan stängde han den igen.
Hans telefon vibrerade på nytt. Han läste meddelandet och suckade.
— De ställer in resan.
— På riktigt?
Han vände skärmen mot mig.
Lars hade skrivit:
”Vi har pratat igenom det. Med lägenhet, mat och hyrbil blir hela sommaren alldeles för dyr för oss. Vi åker nog till Annas föräldrar några dagar i augusti i stället.”
Jag tittade på Erik.
— Så de ville egentligen inte tillbringa sommaren med oss.
— Maria…
— De ville tillbringa sommaren gratis.
Han hade inget svar på det.
Efter några sekunder kom ett sista meddelande från Anna:
”Så synd. Barnen hade verkligen sett fram emot det.”
Jag var nära att låta det passera.
Men då dök ännu ett meddelande upp.
Från Kristina.
”Jag hoppas att du är nöjd nu. Du har förstört en hel familjs semester bara för att du inte kan tänka dig att dela med dig lite.”
Den här gången tog Erik upp sin egen telefon.
Han skrev i några sekunder.
Sedan skickade han:
”Mamma, Maria har inte förstört någonting. Det var jag som gjorde fel när jag sa ja utan att först prata med henne. Och du gjorde fel när du lovade bort saker som inte var dina att erbjuda. Nu avslutar vi den här diskussionen.”
Kristina svarade inte.
Anna lämnade gruppen.
En minut senare gjorde Lars samma sak.
Jag blev sittande och stirrade på skärmen.
— Ja, sa jag till slut. Det verkar som att gruppen ”Sommar tillsammans” höll kortare tid än själva sommaren.
Erik skrattade till, även om han försökte dölja det.
Sedan kom han fram och satte sig mitt emot mig.
— Jag borde ha frågat dig först.
— Ja.
— Och jag borde aldrig ha gått med på tre månader.
— Nej.
— Är du väldigt arg?
Jag funderade en stund.
— Mindre än i går.
— Men de får fortfarande komma de där fyra dagarna?
— Självklart.
Erik log försiktigt.
— Det är faktiskt ganska generöst.
— Blanda inte ihop gästfrihet med all inclusive.
Två veckor senare tog Kristina upp saken igen över lunchen.
— Lars och Anna ska tydligen vara hos Annas föräldrar i augusti, sa hon med en ton som var tänkt att betyda något.
— Vad trevligt, svarade jag.
— De har ett mycket mindre hus än ni, men de tar ändå emot dem.
Jag lyfte blicken.
— I en hel månad?
Kristina tvekade.
— Tja… i tio dagar.
— Jag förstår.
Sedan fortsatte jag äta.
Erik fick gömma sitt leende bakom vattenglaset.
Efter det nämnde Kristina aldrig sommaren igen.
Mitt arbetsrum förblev ett arbetsrum.
Vår bil stod kvar i garaget.
Sara åkte iväg på sitt sommarläger.
Och den sommaren lärde vi oss något oväntat användbart:
när någon glatt meddelar att de tänker bo hemma hos dig i tre månader utan att ens ha frågat först, behövs det inte alltid ett stort gräl för att sätta stopp för planerna.
Ibland räcker det med en enda enkel mening:
”Perfekt. Här är priserna på boenden i närheten.”