Erik sade det som om han kom med en glad överraskning: rösten steg förväntansfullt, han log, nästan som om han räckte över ett paket med sidenband till Anna. Han slog till och med ut med armarna, som för att visa hur stort och generöst allt var. Bakom honom, på hatthyllan, låg resefodralet som de hade köpt redan i april.
Anna ställde långsamt ner väskan på golvet. Sedan såg hon länge och uppmärksamt på sin man, med samma blick man ger någon som med full övertygelse försökt gå in genom fel dörr.
— Erik, jag har bara en fråga, sade hon. Säger du det här på riktigt, eller försöker du skämta? För om det är ett skämt så var det faktiskt ganska lyckat. Men om det är ett besked, då har vi ett allvarligt problem med vår kalender.
— Vilken kalender?
— Den där lördagen är redan upptagen. Jag ska vila i den. Platsen bokades för ett halvår sedan, pengarna drogs från mitt konto, och från dig verkar minnet ha dragits utan återbetalning.
— Anna, börja inte nu! Det är en storstädning där! Balkongen är full av bråte, allt måste tas om hand. Mamma klarar det inte ensam!
— Hon har en son, en dotter, en syster och dessutom ett helt släktträd med människor som säkert kan röra på armarna. De får väl dela upp det mellan sig. Jag är inte den enda räddningstjänsten i den här stan.
Erik ryckte irriterat på axeln och gick in i rummet, som om samtalet därmed var avgjort till hans fördel. Anna blev kvar i hallen och såg på resefodralet. Där låg bekräftelserna för två personer till ett litet hus vid vattnet, där de hade tänkt ägna fyra hela dagar åt att inte göra någonting alls.
— Jag har redan avbokat, hördes Erik ropa inifrån rummet, alldeles för nonchalant.
Anna följde efter honom. Lugnt. Utan att höja rösten. Att skrika var slöseri med krafter, och hon hade en känsla av att hon snart skulle behöva varenda gram energi.
— Säg om det där, bad hon. Långsamt. Gärna så att även jag förstår.
— Jag avbokade. Och pengarna gav jag till mamma. Hon behöver fixa balkongen, räcket är rostigt. Varför stirrar du på mig så där? Jag hjälpte min egen mor!
— Erik, du har precis disponerat över mina pengar. Hälften av den summan var min, och jag hade inte donerat den till något balkongräcke. Jag är inte en välgörenhetsstiftelse med obegränsat kapital.
— Men herregud, nu börjar du räkna också! Du snålar med småpengar. Vilken girig människa du är!
— Girig är den som tar något som tillhör någon annan och sedan känner sig nöjd. Jag är bara en kvinna med miniräknare och självrespekt. Det är en ganska väsentlig skillnad.
Han vände sig tvärt mot henne. Ansiktet hårdnade och munnen pressades ihop till ett tunt streck.
— Du är ingen i den här familjen som kan komma och ställa villkor! Mamma har sagt lördag. Då blir det lördag!
— Utmärkt. Då kan hon komma hem till sig själv på lördagarna med en trasa i handen. Jag har min egen lägenhet, mina egna planer och min egen vilja. Tre saker som du uppenbarligen aldrig har blivit ordentligt presenterad för.
På fredagskvällen ringde det på dörren utan minsta förvarning. Tre korta, bestämda signaler, sådana som människor använder när de är helt säkra på att dörren kommer att öppnas.
Anna öppnade. På tröskeln stod Maria, Eriks mamma, med två plastkassar fyllda med trasor och rengöringsmedel samt moppar under armen. Bakom henne stod Marias syster, Kristina, i sprillans nya sneakers och med minen hos någon som kommit för att besiktiga en lokal.
— Vi har tagit med utrustningen, meddelade Maria och klev in som om hon redan hade nyckel. I morgon klockan sju börjar vi. Du tar hallen först, sedan badrummet, därefter köket och sist balkongen. Balkongen är viktigast.
— En imponerande plan, sade Anna och nickade. Det enda ni har glömt är att fråga personen som enligt er ska utföra arbetet. Jag finns inte med på den listan.
— Vad sa du?
— Jag säger att schemat är prydligt. Men det är ert schema. Mitt ser annorlunda ut: lördag, tystnad och inte en enda mopp.
Kristina drog på munnen och lät blicken vandra genom hallen, från golvlisten upp till taket, med en självklar ägarmin hos någon som redan håller på att bedöma ytan.