som om hon redan höll på att räkna kvadratmetrarna.
— Erik! ropade hon in mot rummen längre bort. Kom hit och förklara för din fru vem som bestämmer i den här familjen.
Erik kom ut och ställde sig intill sin mamma, axel mot axel, nästan som om de stod uppställda inför ordergivning. Anna lade märke till formationen och noterade den tyst för sig själv.
— Anna, gör mig inte till åtlöje, sade han lågt, men med hårdhet i rösten. De ber dig bara om hjälp.
— Nej, de ber mig inte. De kommenderar mig. En begäran är något man kan tacka nej till. Det här är mer som en arbetsorder: här är redskapen, här är schemat, sätt igång.
— Hör ni hur hon låter? fräste Maria. Vilken högfärd! Och vem var det som tog in dig i familjen? Vem har stått ut med dig?
— Stått ut med mig? Så rörande. Synd bara att ingen fick medalj, svarade Anna. Själv har jag inte ”stått ut” med någon en enda dag. Jag har levt anständigt, lugnt och respektfullt. Och jag bad bara om samma sak tillbaka. Tydligen var det en alldeles för dyr beställning.
— Fräck är du! pep Kristina nästan.
— Rak, rättare sagt. Fräckhet är att storma in i någon annans hem med moppar och kravlistor. Rakhet är att säga det högt.
Maria satte ner kassarna på golvet med en tyngd som fick det att verka som om de skulle bli kvar där för gott. Sedan sa hon det där som fick luften i rummet att byta temperatur:
— Nåväl. Städningen kan vi ta senare. Det finns något viktigare. Kristina har ingenstans att bo. Din etta efter din morfar ska vara tömd före månadens slut.
Anna svarade inte genast. Hon teg i tre sekunder, exakt så länge som behövdes för att orden skulle landa på rätt plats.
— Min etta?
— Den står ju bara tom! kastade Kristina in. Varför ska något användbart bara stå och samla damm? Förresten har jag redan kört dit en del av mina saker. Erik gav mig nycklarna.
— Erik gav dig nycklarna till min lägenhet, upprepade Anna utan att höja rösten.
— Men vad är det du klamrar dig fast vid de där kvadratmetrarna för? brast Erik ut. Det handlar om släkten! Kristina har det svårt, hon har ingenstans att ta vägen.
— Att sakna bostad är en sak. Att lägga beslag på någon annans egendom är något helt annat. Och vet du vad som faktiskt förvånar mig mest? Inte ens fräckheten. Utan hastigheten.
Nästa morgon kom Sara, Eriks syster. Hon hade varken kassar eller städredskap med sig. Hon satte sig på soffkanten och lade sin mobil på soffbordet.
— Anna, jag har funderat länge på om jag skulle säga något eller inte. Nu har jag bestämt mig. I en sådan här sak är tystnad detsamma som medverkan.
— Jag lyssnar.
— För tre veckor sedan träffades de hemma hos farmor. Margareta, mamma, Kristina och Erik. De pratade om din etta. Mig hade de kallat dit som utfyllnad, och de märkte inte att jag spelade in. Så jag spelade in alltihop.
Anna tog upp telefonen med försiktiga fingrar, som om den var ett föremål som just skulle rubba hela maktbalansen.
— Varför gjorde du det, Sara?
— För att jag är trött. I tjugoåtta år har jag sett hur den här familjen pressar ner människor som inte skriker tillbaka. Du skriker inte. Därför valde de dig.
— Tack. Jag menar det verkligen. Men förstår du vad som kommer att hända med dig efter det här?
— Ja. De kommer kalla mig förrädare och stryka mig ur familjen. Låt dem. En förrädare är inte den som berättar sanningen. Förrädaren är den som gjorde det som behövde avslöjas.
Anna tryckte på uppspelning. Ur högtalaren hördes Margaretas röst, torr och befallande:
”Erik, det viktigaste är att du inte börjar bråka med henne direkt. Först belastar du henne med arbete. Låt henne städa, springa omkring och bli trött. En utmattad människa skriver under vad som helst.”
Sedan kom Kristinas röst:
”Och om hon sätter sig på tvären?”
Därefter Maria:
”Det gör hon inte. Hon är väluppfostrad. Sådana ger alltid efter, de har spärrar inombords.”
Och så hördes Erik, tydligt och nästan muntert:
”Hon går som på räls för mig. Jag säger bara ’det måste göras’, så gör hon det. Den där lägenheten ska vi nog få loss ur henne. Jag vet var papperen ligger.”
Inspelningen var inte slut.