”Det var tydligen ett värde som inte gick att omsätta hos er.”
Margareta reste sig långsamt och tog stöd mot fåtöljens armstöd, som om själva kroppen hade blivit tyngre av ilskan.
”Du har slitit sönder hela vår familj!”
Anna mötte hennes blick utan att vika undan.
”Nej. Familjen slets sönder av dem som satt på inspelningen och fördelade någon annans egendom medan de skrattade åt det. Jag gjorde bara ljudet högre.”
På måndagen bytte Anna lås i ettan hon hade fått efter sin morfar. Kristinas saker vek hon prydligt ihop och lade i två kartonger. Sedan ställde hon dem vid porten till Eriks mammas hus och skickade ett enda meddelande:
”Hämta före klockan åtta i kväll.”
Vid femtiden ringde Kristina. Rösten darrade, inte av sorg utan av ursinne.
”Du kastar ut mig på gatan!”
”Jag skickar tillbaka er dit ni bodde innan ni bestämde er för att mitt också var ert. Det är inte gatan. Det är utgångspunkten.”
”Vi kommer stryka dig ur familjen!”
”Det gjorde ni redan för tre veckor sedan, vid bordet hos Margareta. Skillnaden är bara att jag fick veta det lite senare än ni.”
Samma kväll dök Erik upp. Han stod kvar i hallöppningen och vred nyckeln mellan fingrarna, den till lägenheten där de hade levt tillsammans i fyra år.
”Jag ska ordna allt. Jag pratar med dem. Jag säger att det aldrig får hända igen.”
”Det kommer du säga. De kommer nicka. Och nästa gång lämnar du tillbaka biljetterna igen, ger bort mina nycklar igen, för du vågar inte säga nej till dem. Du är mer rädd för att förlora deras godkännande än för att förlora mig. Där har du hela svaret.”
”Anna, jag älskar dig.”
”Människor som älskar planerar inte att ’klösa åt sig’ något. Det där ordet hör inte hemma i kärlekens språk, Erik. Det hör hemma i förrådsinventering.”
Då brast något i honom. Rösten blev högre, kantig.
”Jaha, och nu då? Ska du gå? Utan mig är du ingenting för någon! Du är tom, iskall och elak!”
”Jag är varm”, sade Anna stilla. ”Men värme delas inte ut till människor som använder den som bränsle för sina egna intressen. Och en sak till: hot är den förlorandes sista argument. Du gav just upp din position utan att ens märka det.”
”Jag är din man!”
”Du var den människa jag litade på. På pappret är du fortfarande min man. I verkligheten är du en av rösterna på inspelningen. Det är jag som ska avgöra vad det betyder nu, inte du.”
Han sjönk ner på pallen i hallen. Nyckeln gled ur handen och slog mot golvet med ett litet, naket ljud.
”Vad ska jag göra?”
”Bli vuxen. På egen hand. Utan moppar, utan scheman och utan familjeråd om hur man delar upp andras saker. Börja enkelt: betala tillbaka min del av pengarna. Jag skickar summan. Du kan vara lugn, jag har inte avrundat till min fördel.”
”Jag har dem inte. Jag gav bort dem.”
”Då har du en uppgift. Din första egna.”
Sara ringde sent, någon gång vid elvatiden.
”De har utsett mig till folkfiende. Margareta sa att jag inte längre är hennes barnbarn. Kristina har skickat nio meddelanden, men jag har inte öppnat dem.”
”Håll ut. Du gjorde det svåraste som fanns: du teg inte när tystnad hade varit bekvämast.”
”Anna… kommer du gå tillbaka till honom?”
”Nej. Jag tänker inte mäta mitt liv i år av uthärdande, Sara. Jag klarar inte av att leva efter principen ’stå ut lite till, sedan löser det sig’. Sådant löser sig inte. Det växer.”
”Men då blir han ju ensam. Med dem.”
”Han har alltid varit med dem. Det enda som stod emellan var jag — artig, användbar och med en trasa i handen.”
Anna lade ifrån sig telefonen och böjde sig ner efter nyckeln som låg på golvet. Hon lät den vila i handflatan en stund, snurrade den mellan fingrarna och stoppade sedan ner den i fickan. Den skulle ligga där tills samtalet kom då allt fick sitt rätta namn och hamnade på sin rätta plats.
Under de följande två veckorna skrev Erik till henne varje dag. Först bad han henne komma tillbaka. Sedan började han kräva det. Därefter anklagade han henne för grymhet, kyla och för att ha krossat hela släkten. Till slut bad han igen.
Anna svarade bara en enda gång, kort:
”Erik, semestern flyttas inte. För mig har den blivit permanent nu — från hela er lördag.”