Min svärmor betraktade matlådorna som stod uppradade på bordet som om hon just hade hittat obestridliga bevis på ett svek inom familjen.
— Har ni beställt mat nu igen?
Jag lyfte blicken från soffan. Anna stod i öppningen till vardagsrummet med handväskan fortfarande hängande över axeln och en min av uppriktig förfäran i ansiktet.
Hon hade inte ens hunnit ta av sig kappan ordentligt.
Det var söndag. Och för första gången på flera veckor hade jag inte lagat middag.
Inte för att jag var sjuk. Inte för att kylskåpet gapade tomt.
Jag hade helt enkelt inte lust. Hela veckan hade jag arbetat. På lördagen hade jag städat lägenheten, kört tre maskiner tvätt, handlat mat och dessutom följt med Erik på besök hos släktingar. När jag vaknade den morgonen fanns bara en enda tanke i huvudet:
Jag vill inte göra någonting. Verkligen ingenting alls.
Erik tyckte att det lät som en utmärkt idé.
— Vi beställer hem något och så är det bra med det, sa han.
Så vi beställde grillad kyckling, potatis, sallad och några piroger. Maten hade knappt hunnit stå på bordet i tio minuter när det ringde på dörren.
Det var Anna.
Utan att ha sagt till i förväg.
Precis som så många gånger tidigare.
Hon klev in, lade sina nycklar på byrån i hallen och i samma ögonblick som hon fick syn på förpackningarna på bordet förändrades hela hennes ansiktsuttryck.
— Jag begriper verkligen inte den här ovanan ni har, sa hon.
Erik, som satt bredvid mig, höjde ögonbrynen.
— Vilken ovana menar du, mamma?
— Att ni beställer mat!
Hon gick fram till bordet och lyfte på locket till en av lådorna.
— Vad betalade ni för det här?
— Mamma…
— Jag ställde en fråga.
Jag såg på henne.
— Fyrahundratjugo kronor.
Annas ögon blev runda.
— Fyrahundratjugo kronor?!
Hon stirrade på mig som om jag just hade erkänt att vi tagit ett bostadslån bara för att kunna köpa grillad kyckling.
— Ja, svarade jag lugnt.
— För fyrahundratjugo kronor kan jag handla mat som räcker i flera dagar!
Jag sa ingenting.
Jag ville inte gräla.
Det var just det den här söndagen skulle handla om för min del.
Vila.
Men Anna behövde aldrig särskilt mycket hjälp för att få igång en diskussion.
— Jag förstår mig faktiskt inte på dagens kvinnor, fortsatte hon medan hon till slut drog av sig kappan. — Numera verkar allt vara för jobbigt för er.
Erik släppte ut en tung suck.
— Mamma, vi har bara beställt.