— Något att äta, fyllde Erik i, som om saken därmed borde vara avslutad.
— Det är ju precis det jag talar om.
Anna vände sig mot mig.
— Varför ska du beställa hem mat? Har du kanske inga händer att laga den med?
Under några sekunder blev rummet alldeles tyst.
Jag såg ner på mina händer.
Sedan lyfte jag blicken mot Anna.
— Jo då. Det har jag.
Hon stod kvar och väntade på resten.
Ett svagt leende drog över mina läppar.
— De bestämde sig bara för att vila tillsammans med mig i dag.
Erik kunde inte hålla tillbaka ett kort skratt.
Han försökte kväva det.
Det gick inte särskilt bra.
Anna sköt genast blicken mot honom.
— Tycker du att det där är roligt?
— Lite grann.
— Naturligtvis. Du har ju ingen aning om vad det kostar att sköta ett hem.
Den här gången var det jag som höjde ögonbrynen.
Jaha. Nu började det alltså bli intressant.
— Ursäkta?
— Du hörde vad jag sa, svarade Anna. Förr visste vi kvinnor hur man tog hand om pengar. Vi lagade maten hemma. Vi kastade inte ut fyrahundratjugo kronor genom fönstret bara för att vi inte orkade gå ut i köket.
Jag drog långsamt efter andan.
— Det handlar inte om lathet.
— Vad handlar det om då?
— Om vila.
— Vad är det du behöver vila från?
Jag skrattade till.
Inte för att det var komiskt.
Utan för att frågan var så absurd att jag knappt kunde tro att hon menade allvar.
— Frågar du mig det på riktigt?
— Ja.
Jag satte mig upp i soffan.
— Jag arbetar fyrtio timmar i veckan. Jag handlar. Jag städar. Jag lagar mat nästan varje dag. Jag tar hand om hemmet. I går började jag städa lägenheten klockan nio på morgonen.
Anna gjorde en avfärdande gest med handen.
— Det där har vi alla gjort.
— Fantastiskt.
— Och ingen av oss behövde beställa mat på nätet för den sakens skull.
— Ännu mer fantastiskt.
— Då förstår jag inte varför du…
— För att jag kan.
Anna tystnade.
Erik vred huvudet mot mig.
Jag fortsatte.
— För att jag har fyrahundratjugo kronor. För att jag ville äta grillad kyckling utan att behöva laga den själv. För att jag ville tillbringa en söndag i soffan. Och för att jag inte är skyldig att redovisa varenda måltid jag köper.
Annas ansikte stelnade.
— Jag försöker bara lära dig hur man sköter ett hushåll.
Just den meningen gjorde mig argare än allt annat hon hade sagt.
— Jag har inte bott hos mina föräldrar på tolv år.
— Äktenskap är något annat.
— Jag har varit gift med Erik i nio år.
— Då borde du verkligen veta…
Erik avbröt henne innan hon hann avsluta och uttalade bara ett ord, lågt men varnande:
— Mamma.