— Nu räcker det.
Anna vände blicken mot honom.
— Vad sa du?
— Jag sa att det räcker nu.
— Får jag inte ens säga vad jag tycker längre?
— Jo, du får ha en åsikt, svarade Erik. Men du står i vårt hem och hackar på Maria för att hon inte ville laga mat just i dag.
Anna lade armarna i kors över bröstet.
— Jag säger bara att en ansvarsfull kvinna…
— Vänta lite.
Jag höjde handen.
— En ansvarsfull kvinna?
— Ja.
Jag såg på Erik.
Sedan vände jag mig tillbaka mot Anna.
— Och hur är det med en ansvarsfull man?
Hennes panna rynkades.
— Vad har Erik med saken att göra?
Där kom det.
Precis det svaret hade jag väntat mig.
— Allt.
— Jag förstår inte.
— Inte jag heller. Det är därför jag frågar.
Jag reste mig från soffan.
— Erik har inte heller lagat mat i dag.
— Han arbetar hela veckan.
— Det gör jag också.
— Men Erik…
— Erik har också händer.
Erik började skratta igen.
Den här gången gjorde han inte ens ett försök att dölja det.
— Jag kan bekräfta det, sa han och höjde båda händerna i luften. Två stycken, faktiskt.
Anna såg inte det minsta road ut.
— Vrid inte på mina ord.
— Jag vrider inte på någonting, svarade jag. Du kom in här, såg maten på bordet och frågade automatiskt mig varför jag inte hade lagat den.
— För att det oftast är du som lagar mat.
— Exakt.
Jag gick bort till bordet.
— Vet du vad som är det märkliga med det?
Anna svarade inte.
— Om jag lagar middag sex dagar i rad säger ingen ett ord.
Jag öppnade lådan med potatisen.
— Om jag städar, säger ingen något.
Jag lyfte av locket från salladen.
— Om jag handlar hem mat, är det också tyst.
Jag tog fram tre tallrikar ur skåpet.
— Om jag ordnar frukost, lunch och middag betraktas det på något sätt bara som självklart.
Tallrikarna ställde jag ner på bordet.
— Men om jag beställer färdig mat en enda söndag…
Jag mötte Annas blick.
— …då verkar det som om en hel utredningskommission måste tillsättas.
Erik brast ut i ett högt skratt.
— Maria…
— Vad? Det är ju sant.
Till och med han blev tvungen att nicka instämmande.
Anna pressade ihop läpparna.
— Jag skulle aldrig ha talat så där till min svärmor.
— Kanske var det just där problemet började.
Tystnaden föll tung över rummet.
Den här gången slutade även Erik att skratta.
Anna stirrade på mig i flera långa sekunder.
— Vad menar du med det?