— Du lever på min son, din lata kvinna!
Min svärmors röst skar genom matsalen så vasst att alla runt bordet tystnade på en gång.
Jag satt fortfarande med gaffeln i handen och såg på Margareta.
Hon satt mitt emot mig, med hakan en aning höjd, och såg inte det minsta ut som någon som just hade sagt något oförskämt.
Bredvid henne satt hennes syster, svåger och två släktingar till min man. Henrik hade sin plats på min högra sida.
Min man var fyrtionio år gammal.
Och han teg. Naturligtvis.
— Ursäkta? frågade jag stilla.
Margareta frustade.
— Låtsas inte som att du inte förstod. Min son arbetar hela dagarna, medan du går här hemma och har det bekvämt på hans pengar.
Långsamt lade jag ner gaffeln på tallriken. Jag hade lovat mig själv att inte gå in i något den här söndagen.
Det var Henriks födelsedag.
Jag ville inte ha bråk.
Sedan klockan åtta på morgonen hade jag stått i köket. Jag hade stekt köttet, gjort potatisen, blandat två olika sallader och till och med bakat en tårta. Jag hade dukat, köpt drycker, städat hela lägenheten och dessutom åkt till stationen för att hämta Margareta, eftersom Henrik ”inte hade tid”.
Och nu satt den här kvinnan vid mitt bord och kallade mig lat.
— Margareta, det här är verkligen varken tid eller plats, sade jag.
— Varför inte? För att sanningen känns obekväm att höra?
Hon vände sig mot sin syster.
— Jag har sagt det i flera år. Ända sedan Henrik gifte sig med den där kvinnan har han fått dra hela lasset ensam.
Jag såg på min man.
— Henrik?
Han harklade sig.
— Anna, snälla. Låt oss inte börja gräla i dag.
Jag var nära att skratta till.
Alltså var det inte hans mamma som hade startat grälet.
Det var jag.
Självklart.
— Jag börjar inget gräl, sade jag. — Din mamma kallade mig lat inför hela din familj.
— Mamma menade det inte så.
Margareta ställde ner sitt glas.
— Jo. Det var exakt så jag menade.
Nu riktades allas blickar mot mig.
Margareta lutade sig tillbaka i stolen.
— Min son tjänar pengarna. Min son betalar räkningarna. Min son har ordnat den här lägenheten. Och vad gör du?
Jag var tyst några sekunder.
Sedan frågade jag:
— Vill du verkligen veta vad jag gör?
— Det lyssnar jag mer än gärna på.
Hennes leende visade tydligt att hon redan ansåg sig ha vunnit.
Jag nickade.
— Bra.
Jag reste mig.
Henrik grep genast tag om min arm.
— Anna, sätt dig ner.
Jag drog armen ur hans hand.
— Nej. Din mamma vill veta vad jag bidrar med i vårt gemensamma liv. Då ska hon få veta det.
Jag gick in i vardagsrummet, där skrivbordet stod.