Jag hämtade min laptop från bordet och gick tillbaka till köket med den i famnen.
När jag kom in igen himlade Margareta med ögonen.
— Och vad ska det där föreställa?
— Siffror, svarade jag.
Jag satte mig ner, öppnade datorn och letade fram dokumentet jag behövde.
— Henrik och jag delar inte våra utgifter rakt av på hälften.
Margareta log genast, som om hon just fått det bevis hon väntat på.
— Där ser man!
— Jag står för ungefär två tredjedelar, fortsatte jag.
Leendet dog bort från hennes ansikte.
Henrik blev plötsligt märkbart tyst.
— Vad sa du? frågade Margareta.
Jag vred skärmen lite åt hennes håll.
— Amorteringen och räntan på bostadslånet dras från mitt konto. Elen också. Internet likaså. Och oftast är det jag som betalar maten.
— Det där är nonsens.
— Nej, det är det inte.
— Men Henrik tjänar ju mycket mer än du!
Jag såg på min man.
Han vek undan blicken.
Och just då gick något upp för mig.
Margareta hade ingen aning om hur vårt liv faktiskt såg ut.
Hon visste bara det Henrik hade valt att berätta.
— Henrik har en bra lön, sa jag lugnt. — Men sedan tre år tillbaka betalar han också av på ett annat lån.
Margaretas ögon smalnade.
— Vilket lån?
Henrik sköt en skarp blick mot mig.
— Anna.
— Lånet han tog när du ville renovera ditt kök.
Det blev alldeles stilla.
Margareta tappade färgen i ansiktet.
— Det där var en helt annan sak.
— Självklart.
— Han ville hjälpa mig!
— Och jag hade inget emot det.
Jag fällde sakta ner locket på datorn.
— Vet du, Margareta, det är precis därför jag aldrig har tagit upp det här. Jag har alltid tänkt att sådant man gör för sin familj inte ska användas som ammunition senare.
Hon pressade ihop läpparna.
— Henrik arbetar ändå hårdare än du.
Då brast något i mig.
Jag skrattade till, kort och torrt.
— Henrik?
Min man gav mig en varnande blick.
Men det var redan för sent.
— Ska jag berätta för din mamma hur dina dagar brukar se ut?
— Anna, sluta nu.
— Varför det? Hon ville ju höra sanningen.
Margareta slog handen i bordet.
— Försök inte smutskasta min son!
Jag vände mig mot henne.
— Jag smutskastar honom inte. Jag beskriver bara en vuxen man vars väckarklocka jag måste stänga av tre gånger varje morgon, annars sover han vidare.
En av kusinerna sänkte blicken mot tallriken.
Margareta öppnade munnen, men jag lät henne inte komma in.
— En man vars skjortor jag har strukit i åratal. Vars läkartider jag har bokat. Vars papper jag har hållit reda på. Och vars mamma ringer mig när han inte har svarat henne på två dagar, så att jag ska påminna honom om att ringa tillbaka till sin egen mor.
— Det där är fullkomligt normalt i ett äktenskap!