— Nej. Det normala är att man stöttar varandra. Det är något helt annat att en vuxen människa ständigt måste påminnas om sådant han borde klara själv.
Henrik blev röd ända upp över kindbenen.
— Nu räcker det!
— För mig har det räckt länge.
Han sköt stolen bakåt och reste sig.
— Du står här och förnedrar mig inför min egen familj!
Jag såg rakt på honom.
— Intressant.
— Vad menar du?
— När din mamma kallade mig lat framför allihop bad du mig att inte ställa till med bråk. Men nu, när det handlar om dig, då är gränsen plötsligt nådd?
Ingen vid bordet sa ett ord.
Margareta flög upp.
— Min son klarade sig alldeles utmärkt innan du kom in i hans liv!
Då tog mitt tålamod slut på riktigt.
Jag vände mig mot henne och mötte hennes blick.
— Klarade sig?
— Ja!
— Margareta, din son flyttade hemifrån när han var trettionio.
Hennes ansikte stelnade.
— Och vad skulle det bevisa?
— Att han gifte sig med mig året därpå.
Jag lutade mig en aning fram över bordet.
— Du anklagar mig för att leva på din son?
Jag nickade mot Henrik.
— Han var fyrtio år gammal och fortfarande behandlad som mammas lilla pojke.
Tystnaden som följde var nästan obehaglig.
Inte ens Henrik invände.
Margaretas kinder blev djupt röda.
— Hur vågar du tala så till mig?
— Utan större ansträngning, faktiskt.
Min röst var märkligt stadig.
— För jag har ägnat nio år åt att försöka göra en självständig partner av en man som hade en mor som gjorde allting åt honom.
— Jag gjorde inte alls allting åt honom!
Jag höjde ögonbrynen.
— Inte?
Margaretas syster harklade sig försiktigt.
— Margareta…
— Lägg dig inte i det här!
Men systern skakade långsamt på huvudet.
— Anna har faktiskt inte helt fel.
Margareta vände sig tvärt mot henne.
— Vad menar du med det?
— Att du gjorde det mesta åt Henrik. Det vet vi allihop.
— Jag är hans mamma!
— Du tvättade fortfarande hans kläder när han var trettiofem.
Henrik slöt ögonen.
För ett kort ögonblick var jag nära att tycka synd om honom.
Nära.
Margareta pekade anklagande på mig.
— Sedan den där kvinnan kom in i ditt liv är du inte längre dig själv!
För första gången svarade Henrik sin mamma.
— Det kanske är just det som är problemet, mamma.
Alla blickar drogs mot honom.
Även min.
Han satte sig långsamt igen.
— Anna har rätt.
Margareta stirrade på sin son som om han just hade slagit henne.
— Vad sa du?
— Att hon har rätt.
Henrik drog handen över ansiktet.
— I flera år lät jag dig tro att det var jag som betalade allt.
Jag såg förvånat på honom.
Margareta gjorde detsamma.
— Varför då? frågade hon.
Henrik teg en stund.
— För att jag skämdes.
— För vad?
— För att Anna tjänar mer än jag.
Nu blev det verkligen helt tyst.