Jag hade inte heller känt till det.
Henrik vände blicken mot mig.
— Jag vet. Det var idiotiskt.
— Idiotiskt?
— Ja.
— Så i flera år har du låtit din mamma tro att det är du som försörjer mig?
Han nickade knappt märkbart.
Och då föll allt på plats.
De små pikarna.
Margaretas överlägsna blickar.
Hennes kommentarer om hur tacksam jag borde vara mot Henrik.
Jag hade alltid trott att hon själv hade hittat på den bilden av mig.
Men så var det inte.
Det var min egen man som hade byggt upp den.
— Varför har du aldrig berättat det här för mig? frågade jag.
— För att jag visste att du skulle bli arg.
Jag reste mig.
Den här gången försökte ingen stoppa mig.
— Där hade du åtminstone rätt.
— Anna…
— Nej.
Först såg jag på Margareta.
— Du behöver inte tycka om mig. Du får gärna tro att jag inte duger åt din son. Men i mitt eget hem kommer du aldrig mer att förolämpa mig.
Sedan vände jag mig mot Henrik.
— Och du ska aldrig mer stå bredvid och låta någon förnedra mig på grund av en lögn som du själv har spridit.
— Jag ska ställa allt till rätta.
— Det hoppas jag verkligen.
Margareta ryckte åt sig handväskan från stolen.
— Kom, Henrik. Vi går.
Henrik satt kvar.
Hon stirrade på honom, förbluffad.
— Hörde du inte vad jag sa?
— Jo.
— Då följer du med.
Han skakade långsamt på huvudet.
— Det här är mitt hem, mamma.
— Och jag är din mor!
— Ja.
Han mötte hennes blick utan att höja rösten.
— Men Anna är min fru.
Margareta stod orörlig i några sekunder, som om hon inte kunde begripa vad hon just hört.
Sedan tog hon på sig kappan med hårda, snabba rörelser och stormade ut ur lägenheten.
Hennes syster och de andra gästerna försvann strax därefter, en efter en, tysta och obekväma.
När dörren till slut slog igen bakom dem blev Henrik och jag ensamma kvar bland smutsiga tallrikar, halvfulla glas och en födelsedagstårta som ingen hade rört.
Henrik sjönk ner på stolen igen.
— Förlåt.
Jag lyfte min tallrik från bordet.
— Det räcker inte längre.
Han såg upp på mig.
— Vad vill du att jag ska göra?
Jag stannade till.
Förr hade jag säkert svarat direkt.
Jag hade gett honom en lista.
Tre tydliga punkter.
Kanske till och med en noggrann plan, steg för steg.
Men det var ju just det som var vårt problem.
Så jag bara ryckte på axlarna.
— Det får du komma på själv.
— Anna…
— Du är fyrtionio år, Henrik.
Jag tog mitt glas och gick mot köket.
I dörröppningen stannade jag och såg tillbaka på honom en sista gång.
— Förr eller senare måste en man lära sig att reda ut sina egna problem utan att hans mamma eller hans fru gör det åt honom.
Den här gången sa han inte emot.
Och för första gången sedan vi gifte oss stod Henrik den kvällen helt ensam i köket och tog hand om allt efteråt.