— Din fru har redan en bostad. Den här ska däremot skrivas enbart på din syster!
Min svärmor Maria uttalade orden med en sådan självklar, nästan fridfull ton att jag under några sekunder faktiskt trodde att jag hade hört fel. Vi satt samlade runt det stora matbordet hemma hos henne.
Min man Erik satt på min högra sida. Mitt emot mig satt hans syster Sofia, och hon log redan som om någon just hade lagt nycklarna till hennes nya lägenhet i hennes hand.
Mellan kaffekopparna och assietterna med dessert låg en blå pärm, proppfull med papper.
Handlingar till en lägenhet. En riktigt fin lägenhet.
Tre rum, balkong, parkeringsplats i garage under huset och läge i ett nybyggt bostadsområde, ungefär tjugo minuter från centrum.
Och viktigast av allt: priset låg på 3 200 000 kronor.
Jag såg på Maria.
— Ursäkta?
Hon suckade, som om redan min fråga var ett bevis på att jag gjorde mig besvärlig.
— Anna, spela inte dum. Du har ju redan en lägenhet. Den du ägde innan du gifte dig med Erik.
— Ja.
— Då är du trygg.
Hon lade handen ovanpå den blå pärmen.
— Sofia har däremot ingenting.
Sofia sänkte blicken på ett blygsamt sätt.
— Mamma, du behöver inte förklara…
Men leendet i hennes mungipa sade raka motsatsen.
Jag vred långsamt huvudet mot Erik.
— Visste du om det här?
Han kliade sig i nacken. Ett dåligt tecken.
Jag kände igen den där rörelsen alltför väl. Han gjorde alltid så när han redan visste att ett samtal var på väg att sluta illa.
— Anna…
— Visste du?
— Mamma har pratat med mig om det.
— Hur länge då?
Han tvekade.
— Några veckor. Bara några veckor.
Jag nickade långsamt.
Maria tog genast vid, som om saken redan var avgjord:
— Ärligt talat förstår jag inte alls varför du ser ut så där. Det handlar trots allt om familjens tillgångar.
Jag lät blicken falla mot pärmen igen.
— Familjens tillgångar?
— Ja.
— Vem ska betala den här lägenheten?
För första gången blev ingen vid bordet snabb med att svara.
Och tystnaden sade mig allt redan innan Maria öppnade munnen.
— Vi hjälps åt allihop, sade hon till slut.
Jag log kort.
— ”Allihop”?
— Du och Erik tjänar bra. Sofia har precis gått igenom en skilsmässa och måste börja om från början. Det är väl helt naturligt att hennes bror ställer upp.
Jag vände mig mot Sofia.
Hon var trettiosex år gammal.
Hon hade en fast anställning.
Hon hade inga barn.
Och efter skilsmässan hade hon fått en ansenlig summa när huset hon ägt tillsammans med sin före detta man såldes.
Ändå hände samma sak varje gång något skulle betalas. Sofia förvandlades plötsligt till en fattig, övergiven kvinna som behövde räddas omedelbart.
— Hur mycket? frågade jag.
Maria korsade armarna över bröstet.
— Hur mycket vad?
— Hur mycket förväntas vi bidra med?
Erik stirrade ner i sitt kaffe.
Sofia tittade på sin mamma.
Maria svarade:
— 900 000 kronor.
Först trodde jag att hon skämtade.
— Niohundratusen?
— Ja.
— Av våra pengar?
— Av era besparingar, rättade hon mig. Erik sa att ni hade lagt undan tillräckligt.
Jag vände mig så hastigt mot min man att färgen försvann ur hans ansikte.
— Har du pratat med henne om våra besparingar?
— Anna, vänta nu…
— Har du berättat hur mycket pengar vi har på våra konton?
— Inte exakt…
Maria himlade med ögonen.
— Gör ingen teater av det här. Erik är min son. Självklart kan han prata med mig om sin ekonomi.
Jag ställde ner koppen.
Mycket långsamt.
För i samma ögonblick var jag inte längre arg.
Jag var bara fullständigt säker på en enda sak.
Det jag hade gjort tre dagar tidigare var ett av de klokaste besluten i hela mitt liv.
Men Maria visste ännu ingenting om det.
Inte Erik heller.
Två månader tidigare hade min man nämnt den där lägenheten för första gången.
Inte som en gåva till sin syster.
Nej.
Han hade presenterat det på ett helt annat sätt.
— Mamma har hittat en riktigt bra investeringsmöjlighet, förklarade han. Det rör sig om en nyproducerad lägenhet.